Skärmavbild 2017-01-11 kl. 17.03.39_webbBo G Jansson
Millennieskiftets svenska roman och novell
Gidlunds 2016

För många svensklärare är litteraturhistoria och epokstudier ett angeläget innehåll  i undervisningen. Läsningen av skönlitteratur kan varvas med kulturhistoriska inslag och ämnesinnehållet kan pedagogiskt sorteras under relativt stabila epokbegrepp. Det finns exempelvis för epoken realismen en litterär kanon med vissa mer eller mindre givna författarskap och en redan skriven litteraturhistoria, vilken flera gånger har anpassats och nedtecknats i skolans läromedel.

Men vad kan egentligen sägas om vår egen tid? Finns det någon teoretisk kunskap som kan ge oss en karta över den skönlitteratur som skrivs och läses idag? Oklarheten om samtidens litteratur gör att det avslutande kapitlet i litteraturhistoriska översiktsverk ofta är intressant läsning  eftersom läromedelsförfattarna inte har samma översikt och framställningen ofta får karaktär av ett kollage över samtida litterära och mediala fenomen.

Utifrån detta didaktiska problem – Hur ska vi lära eleverna något om den litteratur som skrivs idag? –  är det välkommet att vända sig till litteraturvetenskaplig forskning som inte räds att slå fast några tendenser i den samtida svenska litteraturen. Detta gör Bo G Jansson i sin bok Millennieskiftets svenska roman och novell.

Bokens syfte är att beskriva den svenska skönlitteraturen och dess kännetecknande drag runt millennieskiftet. Detta görs i fem essäer. I den inledande essän tecknar Jansson tre kommunikationshistoriska faser av vikt för framställningen: Den förmoderna scenkulturen fram till 1800-talet, den moderna bokkulturen mellan 1800-1960 och – där vi nu befinner oss – den postmoderna skärmkulturen från 1960 fram till våra dagar.

Litteraturen i den postmoderna skärmkulturen präglas av ett svårbestämt förhållande till verkligheten vilket exempelvis märks i romaner som har sin grund i andra romaner (metafiktion), romaner som bygger på verkliga händelser (faktion) eller i autofiktionen där författaren till synes skildrar sitt liv och skrivande i ett här och nu.

Ett problem med den janssonska akademiska prosan är att den kräver förförståelse av de narratologiska begreppen. Många begrepp förklaras och definieras (som faktion och autofiktion) på ett föredömligt sätt och begreppsdiskussionerna följs av rikligt med exempel från litteraturen där resonemangen stärks. Men de narratologiska begreppen tas i högre grad för givna av framställningen vilket gör att läsaren kanske behöver friska upp sina kunskaper om fokalisering, intradiegetisk och extradiegetisk berättare för att hänga med i svängarna.

Denna litteraturvetenskapliga framställning är tacksam och underhållande läsning för de ämneslag som vill fortbilda sig och diskutera tendenser i den samtida litteraturen. Janssons befriande anslag att slå fast företeelser, snarare än att problematisera, gör att läsaren lockas att diskutera det som sagts.

Simon Wessbo

Simon Wessbo är gymnasielärare och doktorand i pedagogiskt arbete med ämnesdidaktisk inriktning.

Relaterat