Ungdomars intresse väcks av skrivande och samtidspoesi

Skolans undervisning ligger ofta till grund för ungas poesiintresse. Det visar en intervjustudie som också pekar ut tre möjliga framgångsfaktorer: använd samtidspoesi, fördjupa kunskapen om poesi som genre och låt eleverna skriva egen poesi.

Under hösten 2015 och vintern 2016 intervjuade jag inom ramen för mitt avhandlingsarbete poesiintresserade unga kvinnor och män om deras poesibruk och läsning. De 21 unga var mellan 16 och 19 år och kom från hela Sverige. Deras intresse såg olika ut men det fanns gemensamma drag. Även om intervjuerna fokuserade på fritidsanvändningen av poesi påtalade många skolans och svenskundervisningens betydande roll för utvecklingen av deras poesiintresse.

Några av dessa tendenser är föremål för denna artikel och jag hoppas att de kan vara av intresse för svensklärarkåren och förhoppningsvis generera idéer och impulser till poesiundervisningen för äldre elever. Före beskrivningen av tendenserna placerar jag in poesin i svenskämnet och ger en skiss av den unga poesins plats i samhället idag.

Poesin i svenskämnet och den unga samtidspoesin

Poesi är en litteraturgenre som har varit undanskymd i undervisningen men som nu tar nya tag. Då de senaste kursplanerna trädde i kraft 2011 blev poesiläsning en del av det ”centrala innehållet” i svenskämnet i såväl grundskola som gymnasieskola vilket betyder att poesiläsning är obligatoriskt. Poesin dyker upp titt som tätt på de nationella proven vilket gissningsvis får som effekt att poesi behandlas något mer i undervisningen. Det var länge sedan genren hade en så stark ställning i styrdokumenten. Kanske var dess starkaste period i början av 1900-talet då den som en självklar och central del av kanon användes i nationalistiskt syfte för att fostra eleverna till ”goda svenskar”. Hundra år senare har vi en ny möjlighet att använda genren i svenskämnet i en större omfattning men syftet måste formuleras annorlunda.

Förutom att styrdokumenten framhåller poesiläsning som en väsentlig del av svenskämnet har vi en våg av unga poeter som tar plats på olika scener. I juni 2015 drog Anna Axfors igång ”poesidebatten” på Aftonbladets kultursida genom att peka på hur svårt det är att bli publicerad på traditionella förlag. Hon jämförde med situationen i Danmark där man har en mycket större utgivning och poeter bereds plats på flera ställen i det offentliga rummet. Arazo Arif tog upp stafettpinnen i DN Kultur och belyste att tidskrifter och förlag befolkas av en vit medelklass vilket gör det extra svårt för den som inte har det kulturella kapitalet med sig hemifrån att ta plats och synas. Men många av de unga poeterna tycks ha fått nog och startar egna förlag och tidskrifter samt utvecklar olika mötesplatser på webben.

I det senaste numret av 10-tal slår chefredaktören Madeleine Grive fast att vi har en generation av unga poeter som inte ber om ursäkt för sig längre. Spoken word-scenen med sin kulmen i SM i Poetry Slam varje år är också väl etablerad med många lag från hela Sverige. Poesifestivaler anordnas runt om i landet. Poesikollektivet Revolution Poetry har nyligen porträtterats i SVT:s K Special. Jag noterar under min semester att sommaren 2016 har Parkteatern i Stockholm fyra punkter på programmet som utgår från poesi. SvD:s söndagsbilaga den 3 juli handlar enbart om poesi och porträtterar några av våra unga samtidspoeter. Författarförbundet har under våren avtalat med Stockholms stad att det ska skapas fler scener för poesi runt om i huvudstaden. Svensklärare har kanske extra goda förutsättningar att jobba med poesi när även förebilder som Beyoncé och Silvana Imam lyfter fram poesin som ett konstnärligt guld.

Mer samtidspoesi önskas

Åter till skolan och poesiundervisningen. Intervjuerna med de 21 unga visade på flera intressanta tendenser och tre av dessa vill jag kort beskriva här. För det första var det tydligt att de generellt hade haft mycket lite kontakt med vår samtidspoesi och de efterfrågade en utökad undervisning om denna. Detta torde inte vara så svårt att erbjuda när vi har flera unga intressanta poeter att arbeta med som de ovan nämnda Anna Axfors och Arazo Arif samt exempelvis Agnes Gerner, Athena Farrokhzad och Elis Burreau.

Brombergs förlag ger varje vår ut antologin Blå blixt som presenterar nya unga poeter. Det är en utmärkt liten bok att köpa in i klassuppsättning för att diskutera vad några av våra poeter skriver om för tillfället. Vi ska nog inte heller glömma att ta upp poetstjärnan Yahya Hassan vars diktsamling YAHYA HASSAN slog försäljningsrekord många gånger om i Danmark när den kom ut 2013.

Den amerikanska alt lit-vågen (alternative literature) som brukar former och format från sociala medier och vardagsspråk från internetsfärer kan också vara intressant att ta upp och diskutera. Steve Roggenbucks Youtube-dikt ”Make something beautiful before you are dead” (2012) med över 180 000 visningar erbjuder något att prata om både vad gäller form och innehåll. Och när man vill ha ett utbud av de lite äldre samtidspoeterna har poddpoesi.nu en fin samling inlästa dikter från vilken man kan höra poeterna själva läsa.

Utveckla poesibegreppet 

Några av de unga vittnade också om hur betydelsefullt det hade varit att fördjupa sin kunskap om poesi som genre och utveckla sin förståelse för litteraturformen. Detta innebar att den ofta stereotypa bilden man hade haft av poesi förändrades då genren visade sig vara mycket mer än vad man trott. Denna fördjupning av kunskapen som blev avgörande för intressets utveckling var ibland svensklärares och/eller folkhögskolelärares förtjänst även om några hade fördjupat sin förståelse av genren på fritiden med hjälp av andra poesiintresserade.

Generellt tyckte de unga mycket om att få möta en komplex läsutmaning och brottas med genren. Frågor som: Vad är poesi? Vad har poesi varit tidigare i historien? Hur kan man läsa den? uppfattades som stimulerande. I en tidigare litteraturstudie (Sigvardsson, 2016) av internationell forskning om poesiundervisning för äldre elever har jag identifierat ett tema som pekade på att diskussioner av olika sorters poesiteori kan vara användbart för att elever ska utveckla sin läsning. En svensklärare kan exempelvis berätta om Louise Rosenblatts teori om den ”estetiska läsningen” och den unika ”personliga responsen” som frambringar dikten för att låta eleverna fundera på om poesi kräver en annan läsakt och ställa denna i kontrast mot Michael Riffaterres ”holistiska läsning” där man noga och långsamt undersöker diktens alla språkliga grepp och knepigheter i syfte att slutligen avtäcka diktens budskap. Här finns en av kärnkonflikterna: har dikten ett budskap? Att läsa poesi jämsides diskussioner av poesiteori fördjupar förståelsen och tydliggör hur genren har lästs på olika vis genom historien och att genren ständigt är i rörelse. Hur framtidens poesi kommer se ut och låta är något att diskutera med eleverna.

Skrivande kan dra igång intresse 

Det tredje resultatet som jag vill nämna är upptäckten att flera av de unga skrev sig in i poesin. Det var först när de själva började skriva poesi, ofta i högstadiet eller gymnasiet, som de fick upp ögonen för genren. De började läsa mer dikter för att se hur olika poeter hade gjort och på vilka sätt man kunde skriva. Flera av deltagarna hade tidigare skrivit låttexter eller annan skönlitteratur men inte just poesi. Även här var det ofta svenskläraren som hade initierat diktskrivandet och svenskundervisningen hade i och med detta fungerat som en port till ett intresse.

Mot bakgrund av ovanstående tendenser i intervjumaterialet tänker jag att de didaktiska implikationer som resultaten ger impulser till är att det är viktigt att poesiundervisningen låter eleverna möta samtidspoesin och ger elever goda möjligheter att utveckla det egna poesibegreppet med hjälp av poesiteori. Jag tror även att det är betydelsefullt att eleverna ges rika tillfällen att både läsa och skriva poesi av olika slag: konceptuell poesi, konkret poesi och poesi som behandlar vetenskapliga fenomen. Man kan titta på Johannes Heldéns multimodala kompositioner ”Primärdirektivet” (2006) eller ”Evolution” (2013) som ligger på nätet fritt tillgängliga. Det är dags att belysa den digitala poesin. När det gäller centrallyriken så har jag skrivit tidigare i Svenskläraren (1/14) om att man bör fundera igenom upplägget så att man inte begär att elever ska skriva om privata erfarenheter.

Villkoren för poesiundervisningen är möjligen lite extra gynnsamma nu när vi kan dra nytta av de många unga spännande poeter som tar plats och poesins ökade synlighet i de kulturella sfärerna. Det är glädjande att vi får hjälp med att visa på bredden och djupet i många av de intressanta dikter som har skrivits och skrivs idag runt om i världen. Svensklärarens uppgift är, som jag ser den, att med hjälp av olika arbetssätt öppna poesin för eleverna och ge dem möjligheter att se havet.

Anna Sigvardsson

Anna Sigvardsson är lärare i svenska, svenska som andraspråk och psykologi och sedan 2015 doktorand i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet. Avhandlingsarbetet handlar om poesiläsningar. Deltagarna i denna intervjustudie söktes via annonser på olika poesiforum/event och genom kontakt med svensklärare runt om i landet. Intervjuerna skedde via nätet.

Litteratur:

Anna Sigvardsson (2016): ”Teaching Poetry Reading in Secondary Education: Findings From a Systematic Literature Review,” Scandinavian Journal of Educational Research, e-pub ahead of print, http://dx.doi.org/10.1080/00313831.2016.1172503

Anna Sigvardsson (2014): ”Den svåra konsten att undervisa i poesi”, Svensklären nr 1 2014.

Relaterat