Jag läste en krönika av Lars Gunnar Andersson för ett tag sedan, den välkände radioprataren i ”Språket” och professorn i svenska, som fortfarande bryter på göteborgska trots mångåriga studier och livslång vistelse i den akademiska miljön vid Göteborgs universitet. Han bryter visserligen med den stil och finess som an bekommer en högt uppsatt person, men götebosska pratar han ändå fortfarande tydligt. Absolut. Utan tvekan. Och med all rätt! 

POÄNGEN MED hans krönika är bland annat att lyfta fram att kommunikation är en viljeakt där mottagarens vilja och önskan att förstå vad den andre säger är avgörande för om kommunikationen ska bli lyckosam. Detta gäller särskilt om den ena parten inte behärskar språket till fullo. 
Andersson menar vi svenskar fortfarande har en del att utveckla här. Han menar att vi behöver utsättas mer för de mindre vanliga, mindre korrekta uttals- och böjningsmönstren för att inte reagera så fördomsfullt i mötet med andra. 

Att bli mer bekväm med den svenska som många av våra nysvenskar pratar skulle till exempel kunna bidra till att en del fördomar som finns kring språkliga varianter, såsom exempelvis Rinkebysvenskan, eller som många numera säger, Förortssvenskan eller Ortensvenskan, på sikt skulle försvinna. En skulle till och med kunna tänka sig att denna variant av svenska mer skulle kunna komma att ses som en av språkets etablerade dialekter inom snar framtid. Bra! 

Det är ju egentligen inte svårare att förstå en person som bryter på spanska eller mandarin än att komma underfund med de inhemska språkliga varianterna i svenska såsom gotländska, värmländska eller skånska. 

Det är alltså ett komplext uppdrag skolan och vi svensklärare/svenska som andraspråkslärare har – att trygga och säkra elevernas språkutveckling utan att pilla alltför mycket på elevernas identitet. Det innebär alltså INTE att skolan ska använda språket som ett maktredskap för att trycka till redan språkligt osäkra individer utan att i stället försöka ge alla elever samma känsla av stolthet och förmåga att variera sitt språk som Lars Gunnar Andersson har. 

DET ÄR VIKTIGT ATT lära sig svenska perfekt har blivit det postulat som nysvenskar har att förhålla sig till enligt de flesta medier, myndigheter, politiker, skolfolk med flera. Inte alldeles lätt och kanske faktiskt inte heller helt nödvändigt i alla lägen. Åtminstone inte om ”perfekt” innebär utan brytning, med korrekt ordföljd och med exakt de kommunikativa strategier som man fått med modersmjölken. 

Att inte bli förstådd eftersom man inte pratar perfekt, trots att man försöker, är mycket stigmatiserande. Här har mottagaren i kommunikationsakten stort ansvar. Genom att lyssna, ta sig tid, ställa frågor och hjälpa till med att finna rätt ord och uttryck visar en den andre respekt. En viljeakt. Precis som Andersson sa. Och som kan upprepas så att det sjunker in. Kommunikation behöver ju inte nödvändigtvis bara handla om att tala svenska på svenskars vis utan också om bemötande och attityd till den andre. Och om viljan att mötas på halva vägen. 

Att kunna svenska handlar kanske om något annat än språk i förlängningen. Kanske helt enkelt om makt. Att mottagaren inte vill förstå. Och att man därför hindras att komma vidare. Inte kommer in på den där utbildningsplatsen eller får det där jobbet som en mycket väl skulle kunnat klara utmärkt. Rent språkligt alltså. 

Det är ett givande och ett tagande. Och det krävs två för att dansa tango. Eller hur var det han sa, den där göteborgaren?

Gurli Malmqvist

OM Gurli Malmqvist
Bor: Göteborg, omväxlande i ett litet hus på landet och lägenhet i stan.
Gör: Arbetar på stor kommunal grundskola som specialpedagog och lärare i svenska/svenska som andraspråk på 50 procent. Går en ettårig skrivutbildning.
Oanad talang: Står på huvudet varje dag för att få nya perspektiv.