Vem bestämmer vad som ska läsas i klassrummet?

Föräldraporotester och mediedebatter ska inte få påverka vilken skönlitteratur som används i skolan. Det är svensklärarens ansvar att göra genomtänkta och didaktiskt motiverade litteraturval.

Vad ska man läsa i ämnet svenska och vem ska bestämma vad som är lämpligt? Dessa frågor har under den gångna hösten aktualiserats i relation till två debatter i media, båda initierade av föräldrar som har önskat, och även till viss del lyckats med, att villkora arbete med några specifika skönlitterära texter. I denna artikel utgår vi från dessa debatter och avser sedan att diskutera frågorna på ett principiellt plan. Vi har informerat de berörda lärarna på de två skolorna om denna artikel, men de har i övrigt inte varit delaktiga i detta.

Den första av föräldraprotesterna gällde skrivandet av det så kallade självmordsbrevet i en skola i Skellefteå. Enligt media gick uppgiften ut på att elever i sjunde klass skulle formulera ett eget självmordsbrev. Så är dock inte uppgiften formulerad i läroboken Svenskan 7 där det tydligt står ”Skriv Elsas brev till mamman.”, alltså ett brev från en fiktiv karaktär till en annan. Uppgiften bygger på läsningen av boken Hej och tack för ingenting av Måns Gahrton och är alltså på intet vis lösryckt, utan ingår i ett tydligt sammanhang.

Sveriges television har i samband med detta uppmärksammade brevskrivande varit i kontakt med en psykolog som menar att det är bra att prata om självmord på en skola, men att det inte ligger inom svenskämnet att göra detta. (Artikel på Sveriges televisions hemsida i september 2015.) Vi menar att det är anmärkningsvärt både att en psykolog uttalar sig om vad som ligger inom respektive utanför svenskämnet, och att hen anser att man i svenskämnet inte kan läsa texter som berör självmord. I så fall är det många litterära verk som inte kan läsas: Shakespeares Romeo och Julia, Strindbergs Fröken Julie och Flauberts Madame Bovary, bara för att nämna några litterära klassiker.

Den andra föräldraprotesten ägde rum på Hammarö där kommunen efter påtryckningar från föräldrar till elever i åttonde klass bestämde att boken Kort kjol av Christina Wahldén inte längre får läsas i svenskundervisningen. Denna bok skildrar tydligt en våldtäkt och det som händer därefter. Chefen för bildningsförvaltningen i Hammarö kommun, Maria Kjällström, menar dock att ”det finns inget förbud om att använda Kort kjol”. Däremot menar Kjällström att boken inte bedöms som lämplig att läsas i helklass. (Uttalanden på Hammarö kommuns hemsida i oktober 2015.) Detta innebär att kommunen tillåter att några elever får läsa boken, men inte alla. Vi menar att det är anmärkningsvärt att en företrädare för en kommun, efter påtryckningar från föräldrar, villkorar arbetet med en skönlitterär bok i ämnet svenska på detta sätt.

Liten inblick i undervisningen

I dagens blixtsnabba mediesamhälle går dreven fort. I bästa fall kan ovanstående exempel förklaras av att pockande journalister avkrävt svar från stressade människor som inte tar sig tid att tänka igenom vad arbetena med självmordsbreven och våldtäktsskildringen egentligen har handlat om. I sämsta fall är exemplen tecken på en styrning av svensklärares arbete av personer som har liten inblick i såväl svenskämnets premisser som i hur litteraturundervisning bedrivs.

Styrdokumenten för svenskämnet anger inte, som exempelvis i Danmark, att specifika verk ska läsas. Istället arbetar många svensklärare i större eller mindre utsträckning utifrån ett erfarenhetspedagogiskt arbetssätt där litteraturundervisningen bedrivs med utgångspunkt i elevernas erfarenheter och behov. Detta innebär att läroplanen visserligen sätter ramarna för vilka kunskaper och mål som ska uppnås med undervisningen, men att lärare och elever tillsammans kan bestämma vad de ska läsa och hur detta ska göras. Ett stort ansvar medföljer naturligtvis denna frihet. Alla litteraturval måste motiveras didaktiskt av läraren och i de fall där litteraturen, eller även till exempel filmen, innehåller starka och obehagliga inslag, måste detta ingå i ett sammanhang där läraren gör avvägningar i relation till exempelvis elevernas generella mognad.

Litteraturens funktion – precis som andra konstformers – är bland annat att bidra med nya perspektiv som gör att uppfattningar och insikter, om sig själv och andra, får möjlighet att omvärderas. Det är därför synnerligen viktigt att skolelever får ta del av litteratur och genom denna diskutera och bearbeta en del av livets svårare frågor tillsammans med kamrater och i lärares sällskap. Både självmord och våldtäkt ingår tyvärr i den värld vi lever i, och att erbjuda elever möjlighet att under ordnade former vända och vrida på dessa frågor är med stor sannolikhet bättre än att förbigå dem med tystnad och i stället läsa sådant som väcker mindre känslor, färre tankar och inte utmanar uppfattningar och värderingar.

Ett gott skolklimat bygger på tillit

Det är självklart viktigt att både föräldrar och skolornas huvudmän intresserar sig för den undervisning som bedrivs i klassrummen. Elever har ju rätt att få en litteraturundervisning som fördjupar deras förmåga att läsa och tolka text. Hur denna undervisning ska gestaltas är dock svenskläraren bäst på att avgöra. Föräldrar, såväl som skolornas huvudmän, måste förutsätta att lärarnas val av texter och uppgifter både är genomtänkta och didaktiskt motiverade. Dessa textval gör svenskläraren utifrån en gedigen utbildning samt egen erfarenhet av klassrumsarbete. Att exempelvis förespråka att en bok som Kort kjol inte ska läsas i helklass, tyder på en omedvetenhet om att läsning av en gemensam text kan skapa ett utmärkt underlag för diskussion och bearbetning av svåra ämnen – något som kan vara didaktiskt svårare om elever läser skönlitteratur enskilt och följaktligen också lämnas ensamma med sina tankar.

Alla som arbetar inom skolan vet att ett gott skolklimat bygger på tillit. Eleverna, liksom föräldrar och huvudmän, måste lita på att lärarna vill – och kan – skapa goda undervisningssituationer. I svenskämnet handlar detta bland annat om att erbjuda boksamtal och andra uppgifter som tar sin utgångspunkt i läsning av skönlitteratur som i sin tur handlar om vad det är att vara människa. Svenskämnet omfattar texter om livet, men också om döden, om det goda, men också om det onda. Detta vet alla svensklärare.

Nils Larsson & Christina Olin-Scheller

Nils Larsson är ordförande i Svensklärarföreningen och Christina Olin-Scheller är ledamot i styrelsen.

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.

...är kanske de som är skrivna av Almapristagare? Ja, i alla fall har de inspirerat oss på Hjulsta grundskola i Stockholm till mycket gott litteraturarbete de senaste åren.

I dagens splittrade mediesamhälle är det viktigare än någonsin att träna förmågan till koncentration och inlevelse. Ett sätt att dra in eleverna i en berättelse är att använda intrigen som utgångspunkt för litteraturdidaktiken.

Kommentera