|
|
Blogg Måste eleverna lära sig något om livet, eller räcker det med att de kan stava?Lena Holmbom undrar över vad som är svenskämnets kärna och omistliga essens Det kom en inbjudan från Skolverket här om veckan. En representant från Svensklärarföreningen ombads komma till ett ämnessamråd denna vecka för att diskutera den kommande kursplanerevisionen i grund- och gymnasieskola. Tillsammans ska representanter för svenska, svenska som andraspråk, engelska, moderna språk, modersmål samt klassiska språk tillföra "perspektiv och kunskap" i Skolverkets kursplanearbete. Kärnfrågan som under en eftermiddag ska dryftas är vilka kunskaper eleverna bör utveckla i språkämnena, dels ur ett samhällsperspektiv, dels för fortsatta studier. Jag tog mig för pannan och satte mig tungt tillrätta i stolen, alltmedan pulsen så småningom lugnade ner sig. I vilken ände kan man börja en sådan vittomfattande diskussion? Vilka perspektiv är det vi måste sätta fokus på? Vad i svenskämnet, som ju är vårt intresseområde, bör och ska vi betrakta som ämnets absoluta kärna och omistliga essens? Ett aber i sammanhanget är, som jag ser det, redan det faktum att svenskämnet i det här fallet tycks betraktas som ett språkämne. Jag menar givetvis, som de flesta andra svensklärare, att ett fullödigt och funktionellt språk är grundläggande för individens identitet, kommunikationsmöjlighet och jämlikhet. I ett demokratiskt perspektiv är det med andra ord avgörande att elever tillägnar sig ett rikt språk. Hur detta låter sig göras samtidigt som man för gymnasiet aviserar en halvering av svenskämnet för de flesta eleverna är dock en knivig fråga. Och då har vi inte ens påbörjat diskussionen om skönlitteraturens betydelse för kulturell kunskap och kunskap om det egna jaget, eller de nya mediernas betydelse för kommunikationsförmåga och identitetsuppfattning, eller de estetiska och/eller ungdomskulturella uttrycksformernas betydelse... ja, kort sagt allt det andra vi betraktar som ämnets kärna. Svettigt, vill jag lova! Hur ska vi tackla detta? Min egen uppfattning är att svenskämnet (jämte andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen) tycks bli alltmer fragmentariserat och, om man ska vara lite spetsig, urvattnat. Kanske är det en direkt följd av att kunskap måste bli mätbart på ett enkelt och standardiserat sätt, eftersom man nu ropar efter fler kontrollstationer i form av nationella prov. För lärare som varit verksamma ett tag kanske det är dags att damma av de gamla övningsböckerna med "fylleriövningar"? Men inte ens om vi nöjer oss med att betrakta svenskämnet som ett språkämne, är diskussionen om hur detta språk ska kunna mätas enkel. Inte heller är det någon lätt match att definiera vad som egentligen är ett gott och funktionellt språkbruk idag. På min arbetsplats väckte jag frågan om vad vi bör lyfta fram på ämnesrådet och där fanns en japanska som undervisar svenska studenter i just japanska. Hon sa bestämt att ingen språkinlärning fungerar utan kunskap om kultur och lyfte lite skämtsamt ett exempel: Varför heter det lyckans ost? Språk är inte oproblematiskt och en viktig fråga i sammanhanget är givetvis synen på hur man tillägnar sig språket. Kanske är det i den änden vi måste börja? Skolverket kommer med all säkerhet att göra ett bra jobb med att försöka kompromissa med svenskämnets försvinnande få timmar, alltmedan jag hyser en misstanke om att ämnets halvering är ett försök att dölja den missprydande statistik som visar att eleverna oftast klarar A-kursen på gymnasiet, men att många stupar i B-kursen. Men är det inte bra om alla klarar godkänt i svenska då? Javisst! Men det ska inte ske genom att man sänker kraven utan genom att viktig kunskap ges tillräckligt mycket utrymme. Jag hoppas på snabba reaktioner från er medlemmar. Skriv och tyck till. Vad tycker ni att vi bör framföra? Vad i svenskämnet ska betonas i de framtida kursplanerna? Om ni inte hinner reagera nu, hoppas jag att ni skriver inlägg i Svenskläraren, Skolvärlden, dagspressen - överallt där vi kan få till stånd en diskussion om vad som egentligen är viktigt för våra elever att lära sig i svenskämnet, både ur ett samhällsperspektiv och för deras fortsatta studier. Lena Holmbom, desillusionerad doktorand i Svenskämnets didaktik  Att bryta mot normen – och luras med formenLärare (auto vexactor) – ett släkte självplågare?Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolanVarför väljer man att bli svensklärare?Gå till svensklararen.blogspot.com |
Svenskläraren
Nr 2 2010 
|
|
 |
