40688286.1.1_omslag.inddAnders Öhman
Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger.
Gleerups (2015)

Anders Öhman, professor i litteraturvetenskap och litteraturdidaktik vid Umeå universitet, har med sin nya bok Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger (2015) lämnat ett stimulerande bidrag till det litteraturdidaktiska fältet. Stimulerande är den genom att den till skillnad från flertalet litteraturdidaktiska studier diskuterar en önskvärd litteraturundervisning utifrån i huvudsak textteoretiska, framför allt narratologiska, insikter och antaganden.

Jag har själv, i andra sammanhang, efterlyst initiativ av det här slaget, nämligen att mer traditionella litteraturvetare ska berika det litteraturdidaktiska fältet med sina kunskaper om den litterära texten. Ämnesdidaktik beskrivs ju ofta som en bro mellan kunskap om hur litteraturundervisning går till, å ena sidan, och vad som ska utgöra dess innehåll å den andra. Öhmans tyngdpunkt ligger vid det senare, även om hans resonemang givetvis får konsekvenser för hur undervisningen genomförs.

Det går att se Öhmans bok som ett program för en litteraturundervisning där berättelsen sätts i litteraturundervisningens centrum. Tvärtemot den rådande inställningen inom en stor del av litteraturundervisningen vill han se en läsart som uppmuntrar att eleverna fångas av och sveps med i berättelsen. Det primära är således inlevelsen och inte analysen. Denna läsart, menar Öhman, har inte haft särskilt hög status i undervisningssammanhang utan har i stället motarbetats med argumentet att en ren och skär upplevelseläsning hör populärlitteraturen till. Inlevelsen är viktig, enligt Öhman, därför att den ger läsaren alternativ till den egna livsvärlden. Berättelsen fungerar som ett ”övergångsobjekt”. Genom att bli tillfälligt ”fångad” i en annan värld kan läsaren bättre förstå andra människor och få perspektiv på sitt eget liv.

Detta innebär inte att litteraturundervisningen bara ska bestå av elevstyrd lustläsning. För att eleverna ska lära sig att läsa med inlevelse måste de få verktyg för att komma in i det litterära verket. Hos Öhman heter detta verktyg att ”skugga intrigen”, att lära eleverna att göra utförliga handlingsreferat. Liksom som fallet är med inlevelseläsning, är koncentration på ett verks intrig något som haft låg status i litteraturteori men även i skolans undervisning. Öhman menar dock att en grundlig förståelse av ett verks intrig är förutsättning för att komma in i dess litterära värld. Detta innebär att undervisningen måste ägna sig åt hela verk istället för exemplifierande antologistycken.

Det är mycket som är sympatiskt med Öhmans förslag på en nyorientering inom litteraturundervisningen. Han är själv medveten om att även andra delar än intriganalys bör ingå i denna, men menar bestämt att detta arbetssätt är en väg för att öva upp läsförståelse och elevernas uthållighet vad gäller att läsa längre texter, något eftersträvansvärt i dessa PISA-tider

Däremot har jag svårt att förstå varför han för att argumentera för sitt förslag behöver ägna så mycket plats åt att uttrycka tvivel över vissa andra grenar av den litteraturdidaktiska forskningen, till exempel läsundersökningar och klassrumsstudier. Dessa har ju nu en utmärkt utgångspunkt för nya studier, nämligen att pröva hur verkliga läsare lär sig att skugga intrigen i ett klassrum och vad detta kan ha för effekter på deras läsförmåga och läsförståelse.

Bengt-Göran Martinsson

Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.

Relaterat