Varför ska ett helt nummer av Svenskläraren ägnas just åt våra arbetsvillkor? Det är väl inget särskilt med oss svensklärare? Alla lärare ser väl lika glåmiga ut där de hukar bakom fysiska eller digitala högar redo för bedömning? Dessutom delas ju äntligen ansvaret för elevernas språkutveckling enligt styrdokumenten med alla lärare. Finns det då verkligen något som svenskläraren kan yvas över?

Illustration av Max Entin.

Illustration av Max Entin.

Det händer att jag någon enstaka gång under någon av svenskkurserna lägger in ett läxförhör eller prov om grammatiska begrepp, språkhistoria eller språksociologi. Det går snabbt och lätt att bedöma och det rasslar om min penna eller tangenterna. Rätt, fel, kanske utförligt, kanske till och med nyanserat? En kvälls eller några timmars arbete och sedan är jag klar och tillfredsställd. Men det är ett självbedrägeri, för essensen i mitt arbete är varken enkel eller snabb.

När det är dags att bedöma elevernas utredande eller argumenterande texter, analyser och essäer, då går det inte lika lätt. Då är mitt eget motstånd mot att sätta igång med bedömningsarbetet högre. Då är det lättare att ta en extra kopp kaffe, rensa ut papper och städa skrivbordet. När arbetet väl är igång, så kommer bedömningen att kräva all min koncentration, eftersom svensklärarens arbete alltid utgår från flera dimensioner av det som ska bedömas, oavsett om det är skriftlighet, muntlighet eller förmåga att förstå och använda text.

Den största delen av svenskämnet ägnas åt att utveckla de tre grundläggande förmågorna, läsa, tala och skriva. De betraktas måhända som grundläggande, men de är på intet sätt enkla och de bygger alltid på det som gjorts tidigare, under förra lektionen, förra veckan, förra året, i årskurs sex, i årskurs ett och så vidare. Det är en långsamhet som vissa elever kan känna stor frustration inför.

Svenskläraren kan när det gäller dessa förmågor sällan uttala sig med hjälp av ordalydelsen “rätt eller fel” och inte heller nöja sig med om ett svar kan betraktas som “utförligt” eller inte. Svenskläraren kan nästan aldrig stanna vid innehållets “vad”, utan måste parallellt tränga in i språkets och strukturens “hur”. För att kunna göra detta måste svenskläraren också avgöra i vilken utsträckning “vad” och “hur” samspelar och förstärker eller försvagar varandra. Ibland måste svenskläraren också undersöka i vilken grad “vad” och “hur” tillsammans besvarar frågan “till vem?”

Svenskläraren måste ställa sig frågor kring vad det är som gör att texten, läsningen, talet eller samtalet fungerar eller inte och i vilka dimensioner svaren på detta står att finna. Därefter måste svenskläraren dra slutsatser om orsaker till varför eleven har lyckats eller misslyckats i en eller flera av språkets olika dimensioner och försöka formulera feedback som kan nå fram till eleven. Detta kräver just i svenskämnet en extra finkänslighet, eftersom elevens språkliga förmåga ofta är så nära knuten till självkänsla och identitet.

Den här ibland tunga, mycket ömtåliga och ytterst dyrbara börda och gåva som elevernas utveckling till läsande, talande och skrivande människor kan vara, är en stor del av det som gör oss svensklärare speciella. Det är dock viktigt att påminna oss själva om att vi svensklärare för det mesta ändå inte alls är glåmiga, utan rödkindade och fyllda av förväntan inför nya möten med böcker, texter och möjlighet till samtal. Skolledare, kanske vissa kollegor, huvudmän, politiker och tjänstemän med makt över skolan behöver däremot få kunskap om varför just svensklärarnas arbetsvillkor faktiskt är speciella.

Ulrika Nemeth

Ulrika Nemeth är gymnasielektor, undervisar i svenska och svenska som andraspråk på Östra gymnasiet, Trångsund, Huddinge kommun. Hon har fil. lic i läs- och skrivutveckling och är också sekreterare i Svensklärarföreningens styrelse.

Relaterat

Elevernas språkbruk och digitala verktyg kan användas för att öka elevernas förförståelse, delaktighet och motivation. Fredrik Sandström tipsar om program för att planera, producera, presentera och kommunicera.

...är kanske de som är skrivna av Almapristagare? Ja, i alla fall har de inspirerat oss på Hjulsta grundskola i Stockholm till mycket gott litteraturarbete de senaste åren.

I dagens splittrade mediesamhälle är det viktigare än någonsin att träna förmågan till koncentration och inlevelse. Ett sätt att dra in eleverna i en berättelse är att använda intrigen som utgångspunkt för litteraturdidaktiken.