Om självcentrerade grupper

Patrik Lundberg
Onanisterna
Rabén & Sjögren 2014

I Kim, protagonisten i den svenska ungdomsromanen Onanisterna av Patrik Lundberg, är det något som spränger. Kim har nyss gått ut gymnasiet i Sölvesborg men måste, tillsammans med kompisen Simon, läsa upp några ämnen eftersom de bägge killarna har tramsat sig genom de sista skolåren. Det är därför som Kim går i plugget igen.

Det gör han parallellt med att han jobbar som tidningsutdelare, spelar nätpoker, hänger på Statoil, slackar, spelar fotboll, är dyngfull, är ett stöd för sin lillasyster, följer Premium League eller drar rövare med Simon.

Kim vill skriva. Han har mejlat en massa kvällstidningsjournalister och frågat hur de fick sina jobb. När han aldrig får svar känner han sig som en obildad lantis.

Ofta skakar Kim av sig sin besvikelse över drömmen som inte besannats och sin sprängande längtan genom att hänga med i Simons idiotsnack om tjejer och hans allmänt skeva manlighetsnormer. Simon gillar inte Håkan Hellström och Lars Winnerbäck som Kim gör – Simon diggar Onkel Kånkel. Och Simon är Sölvesborgskillen som inte tvekar att med sin bil moona tretton varv i en rondell.

Återmötet med barndombästisen Robin – som har gått estetiska programmet i Kristianstad och blivit både vegetarian och feminist – blir för Kim ett sätt att få vara med i en värld som är fjärran från hamburgare, dösnack, Simon och Onkel Kånkel.

För Robin lever tillsammans med likasinnade i ett kollektivhus på Möllan i Malmö. Där diskuterar de genus och strukturell rasism vid middagsbordet. Deras mathållning består av rätter som falafel, teriyakimarinerade chi-chi-spett, syrade grönsaker och tofu. De ägnar sig åt dumpster diving (= plocka upp mat ut mataffärernas containrar) – men också åt klassförakt.

Kim får vara med.

Men Kim vill ha tillgång till båda sina världar. Han har en gryende längtan efter att det inte ska finnas ett “vi” och ett “dom”. Det är därför som Patrik Lundbergs ungdomsroman har fått sin fyndiga titel: Onanisterna. Onani är ju en självcentrerad sysselsättning. Titelordet “onanisterna” syftar på mycket mer än på masturbation. Man kan vara socialt och tankemässigt onanerande – då delar man på ett självcentrerat sätt upp sin värld i “dom ” och “vi”. Kim tänker att risken om ett “vi” bara rör sig i en sluten krets, då ser “vi” ingen annan än sig själv. “Vi” grottar då ner sig i sin egen lilla bubbla. Vare sig nu den bubblan finns hos Kims bröliga kompis i Sölvesborg eller hos Robins kollektiv på Möllan.

Att världarna, klasserna, ska förenas – det är Kims längtan.

Om någon nu strängt menar att jag har avslöjat för mycket om innehållet i boken, så kan jag trösta den kritikern med att allt finns kvar för läsaren. För ungdomsromanen Onanisterna har sin allra största tillgång i sitt språk. Patrik Lundberg har, liksom hans amerikanske kollega John Green, en underbart drastisk humor.

Ack så gärna jag hade önskat att Onanisterna skulle ha fått en Augustprisnominering!

Lena Kjersén Edman

Lena Kjersén Edman är bibliotekarie, lektor i litteraturvetenskap, läsfrämjare och kritiker.