I dagens splittrade mediesamhälle är det viktigare än någonsin att träna förmågan till koncentration och inlevelse. Ett sätt att dra in eleverna i en berättelse är att använda intrigen som utgångspunkt för litteraturdidaktiken.

I min ungdom för nu flera decennier sedan var det naturligt att bli bokslukare om man som jag hade behov av fiktioner. Det fanns en kanal på tv och att gå på bio för att se film var något jag i bästa fall gjorde några gånger om året. I stället läste jag romaner av alla de slag, utan en tanke på vad som var god eller dålig litteratur. Det var alltifrån farfars västern-böcker till Balzac och Dostojevskij. Huvudsaken var att de var spännande.

Idag finns det så många andra medier som konkurrerar om uppmärksamheten. Tv-spel, datorspel, tv-serier, filmer man kan se när och var som helst. Eller så går man in på Instagram och Facebook för att kolla vad vännerna gör. Tillgången till nya medier och till nätets som det tycks oändliga reservoarer av information, fakta och berättelser har gjort att elever idag förmodligen läser mer och är bättre omvärldsorienterade än någonsin tidigare. Det finns dock möjliga negativa konsekvenser av mängden av medier och, kanske i synnerhet, av det sätt på vilket vi tillgodogör oss texter på nätet.

Förmåga till koncentration försämras

Den amerikanske vetenskapsjournalisten Nicholas Carr har i sin bok The Shallows (2010) hävdat att förmågan till koncentration och inlevelse försämras genom användningen av i synnerhet internet. Carr tar sig själv som exempel och menar att han fått allt svårare att komma in i en bok. Efter ett par sidors läsning avbryter han sig för att kolla e-post eller någon nyhetssajt. Fördelen med den traditionella läsningen av tryckta böcker var att läsaren tränade sin förmåga att koncentrera sig och att leva sig in i den fiktiva världen.

Den turkiske författaren Orhan Pamuk skriver i sin essäsamling En naiv och sentimental prosaist (2012) att det från början är en ansträngning att komma in i bokens värld, men att den sedan öppnar sig som fönstret till en ny värld: ”Medan jag ägnade all min uppmärksamhet åt detaljerna i romanen jag höll i min hand […] kämpade jag för att visualisera orden med min fantasi och se allting framför mig. Efter en stund brukade dessa intensiva ansträngningar ge resultat och det vidsträckta landskap jag ville se öppnade sig för mina ögon […]”.

Att anstränga sig för att tillägna sig en berättelse handlar inte bara om att öva upp förmågan till koncentration. Det kan också ha betydelse för att förstå hur andra människor från andra tider och andra kulturer har tänkt och känt. Den afrikansk-amerikanske författaren James Baldwin menade till exempel att det var en oerhörd och för demokratin hoppfull handling när en läsare frivilligt accepterade att gå in i en främmande människas kropp och medvetande. Det har även betydelse för både läsförståelse och fantasi att man via bokstäverna och orden själv skapar bilder i stället för att få dem serverade i filmer och tv-serier.

Träna sig i fiktionsläsning

Av flera skäl är det alltså angeläget att träna sig i fiktionsläsning. Pedagogen och psykologen Jerome Bruner påpekar i flera av sina böcker att det är berättelser som skänker form och mening åt våra erfarenheter och att det därför är viktigt att träna sig att läsa dem och lära sig hur de fungerar.

Om målet med litteraturundervisningen är att främja läsningen av skönlitteratur för att öva inlevelse, koncentration och förmåga att se samband, har det konsekvenser för hur vi lärare lägger upp undervisningen. Det har varit vanligt att betona att man ska lära sig att läsa kritiskt, vilket kan leda till att man på förhand distanserar sig från berättelsen för att leta efter könsroller, ideologier och liknande. Självfallet ska man inte läsa okritiskt, men för att kunna kritisera krävs att man tagit del av hela berättelsen. Man måste först uppleva för att kunna reflektera över vad man upplevt.

Ett annat sätt att undervisa om litteratur, inte minst sedan lässtrategier har blivit populära, är att fokusera på hur berättelsen är gjord. Det vill säga, man söker efter metaforer, stildrag, symboler och berättarperspektiv. Naturligtvis är det viktigt att lära eleverna hur en text är uppbyggd, men jag menar att det måste komma först sedan de läst hela berättelsen och tagit del av vad den vill säga. Hur ska man då lägga upp litteraturundervisningen för att den ska gynna inlevelse och koncentration och samtidigt bevara läslusten?

Att skugga intrigen

Jag menar att intrigen är det som drar in läsaren i berättelsen. Den är vägvisaren på färden genom berättelsen och viktig för att vi ska reagera och svara på det vi läst. Jerome Bruner skriver i sin bok Actual Minds, Possible Worlds (1986) att det är intrigen som är kärnan i berättelsen: ”Det är uppenbart att språket i berättelsen är viktigt, men ännu före detta är det intrigen, intrigen och dess struktur.” Länge har det dock funnits ett motstånd mot att rikta uppmärksamheten mot intrigens roll i litteraturen. Peter Brooks menar i sin Reading for the Plot (1984) att vi redan i skolan fått lära oss att intrigläsning var en lägre form av aktivitet som hörde till populärlitteratur och underhållning.

Idag är läget ett annat. Avståndet mellan högt och lågt är inte lika stort som tidigare och det borde vara möjligt att behandla all slags litteratur i skolan, och att utnyttja intrigen i pedagogiska syften. Brooks menar att det är intrigen som är riktningen i en berättelse och det som organiserar den. Intrigen är ”avsiktens tråd som gör berättelsen möjlig eftersom den blir ändlig och möjlig att omfatta”. I och med att intrigen uttrycker författarens syfte förmedlar den berättelsens tilltal och perspektiv. Vi upplever som läsare att texten vill oss något och att vi förväntas svara. Därför är också intrigen viktig för att skapa dialog kring texterna i klassrummet.

Ta del av hela berättelsen

Att skugga intrigen, som jag kallar den litteraturdidaktiska metod som sätter intrigen i centrum, är något mycket mer än att bara summera handlingen i en berättelse i stil med: ”boken handlar om en kille som blir mobbad”. Inte heller innebär det att formalistiskt följa handlingen genom att räkna upp den ena händelsen efter den andra, utan det handlar om att också förstå varför det händer. Metoden fokuserar på intrigen med dess syfte och tilltal. Genom att skugga intrigen kan man komma in på frågor som Vad hände med den eller den karaktären? Varför gjorde hon inte så i stället? Vad betyder det att hon stannade kvar? De möjliga frågorna är oändliga men poängen är att utgå från förståelsen av berättelsen. Den grundar sig på tre viktiga förhållningssätt.

Det första är att som läsare ta del av hela berättelsen. Det är bara då man blir tilltalad och kan reagera på och förstå vad texten syftar till. Vill jag som lärare illustrera en företeelse, till exempel mobbning, kan jag visst använda utdrag ur berättelser men bör då inse att det kanske är mitt syfte som lärare eleverna kommer att reagera på snarare än textens tilltal och syfte. Inte minst på grund av tidsskäl kan man med fördel börja med en novell för att sedan gå vidare med en roman.

Det andra är att ta hjälp av intrigen för att komma framåt i texten. Det innebär att tillsammans diskutera vad syftet är, vad texten vill och koppla det till det som händer i berättelsen.

Det tredje är att tillsammans i klassrummet söka utröna vad berättelsen avgränsar för område inom sina ramar. Vad är det för händelser som utspelar sig i texten? Vilka är de personer som uppträder i handlingen? Vad är det som gör att de agerar på det sätt de gör?

Vi behöver berättelserna

Att skugga intrigen är att fokusera på textens Vad händer? Det innebär att gå in i dess värld på djupet och utforska den. Det är så man övar förmågan till koncentration, inlevelse och det som gör att man reagerar på textens tilltal. Utan det hela är inte någon verklig förståelse möjlig, skrev den romantiske filosofen Friedrich Schleiermacher. Det är något jag tror är mera aktuellt i vår splittrade tid än tidigare. Vi behöver berättelserna för att förstå oss själva och världen.

Anders Öhman

Anders Öhman är professor i litteraturvetenskap och litteraturdidaktik vid Umeå universitet. Han har bland annat skrivit om 1840-talets sociala äventyrsromaner, populärlitteratur, norrländsk litteratur och litteraturdidaktik.

Referenser

Brooks, Peter, Reading for the Plot. Design and intention in narrative, Oxford: Clarendon Press 1984.

Bruner, Jerome, Actual Minds, Possible Worlds, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1986.

Carr, Nicholas, The Shallows. How the Internet is changng the way we think, read and remember, London: Atlantic Books 2015.

Pamuk, Orhan, En sentimental och naiv prosaist. Tankar om romanen, Stockholm: Norstedts 2012.

Rich, Nathaniel, ”James Baldwin and the Fear of the Nation”, New York Review of Books, no 8 2016.

Öhman, Anders, Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger, Malmö: Gleerups 2015.