När jag läser Viveka Sjögrens Det gula skrattet gör jag det med kriget i Ukraina som kuliss. Det gör något med min läsning. Berättelsen blir starkare och obehagligare. Parallellerna mellan boken och vår egen samtid är många. Här finns det totalitära samhället. Här finns människor som tvingas till lydnad och underkastelse och här finns en stat som kontrollerar språket och det som skrivs i medierna.

Det gula skrattet handlar om Hewa som är på flykt från ett krig. Hon vet inte vart hon är på väg, bara att hon måste komma så långt bort som möjligt. Med sig i flykten bär hon sin mammas hemliga anteckningsböcker. Det är Hewas uppdrag att föra dem i säkerhet. Människor måste få veta vad som faktiskt har hänt. 

Boken handlar också om Arran som ska genomföra sitt första uppdrag i smältzonen. Han befinner sig på samma plats som Hewa men långt senare. De två berättelserna vävs ihop och med hjälp av Hewa och Arran får människor ta del av anteckningarna som Hewas mamma skrivit. 

Språket i boken är enkelt och vackert, nästan lite poetiskt. Det skapar en tydlig kontrast till bokens obehagliga innehåll. Mycket lämnas outsagt och här behöver läsaren fylla de tomrum som skapas. Jag tänker därför att boken med fördel kan läsas gemensamt av en klass på högstadiet och läsningen kan sen följas upp med samtal. 

Jenny Edvardsson