Brännande kärlekshistoria med överraskande intrig

Jag såg dig och från denna dagen jag endast dig i världen ser”. Javisst, författaren Christina Lindström kunde förstås ha valt de kända raderna ur 1700-talslyrikerns Johan Henric Kellgrens ljuva kärleksdikt som inledning till sin nya, nutida ungdomsroman Så nära att det bränns. Det hade passat fint. Absolut! 

För den där aprilsöndagen på sportlovet när den snart artonårige, hjulbente göteborgaren Max med det sneda leendet första gången ser den ofattbart coola sjuttonårsvarelsen Alice med munktröjan – då snurrar hans värld och hamnar upp och ner. Detta kärlekens under sker på uteserveringen på Fröken Olssons Kafé. När denna okända flicka ler mot honom och möter hans blick då kan den förvirrade, förälskade Max höra ljudet av sitt eget blod. Luften runt Alice är helt magnetisk. Det är som om Max trista liv äntligen, äntligen, äntligen vänder. Ja, romanen om tonåringarna Max och Alice är verkligen berättelsen om den första stora kärleken. 

Christina Lindström. Foto: Jan Andersson.

Men denna rika psykologiska roman rymmer många fler personer än Max och Alice. Här finns deras mer eller mindre dysfunktionella familjer, här finns vänner och lärare. Christina Lindström är mästerlig i att skapa människoskildringar utan klichéer – skildringar som glimtar i olika relationer och fasetter, i repliker, i stämningar. 

Därför är det inte en kärleksdikt utan dessa engelska diktrader av Charles Bukowski som inleder läsäventyret:
”We are always asked to understand the other person´s viewpoint no matter how out-dated foolish or obnoxious.”

När de möts har det inom både Max och Alice länge funnits en rastlös längtan. Ingen av dem har varit särskilt bra på att leva. Max hade tidigare ett behov av att hänga i gänget där allt farligt och spännande händer – och i det gänget fanns och finns den pojkbandssnygge, karismatiske och våldsamme Jason. På den tiden – rätt nyligen – när Max var Jasons förbundne kände han sig ofta nervös och rädd men också sjukt levande. Euforisk faktiskt.

Men numera har Max lämnat livet med Jason bakom sig eftersom hans mamma och hans pappa (som är en känd skådespelare och en svikande loser) hade tvingat Max att skärpa sig. Så Max skötsamma vardagsliv består numera av att plugga, skoja med lillbrorsan, ta hand om hundarna, spela dator, träna boxning eller baka kladdkaka med sina bägge hjärtegoda, punkiga och originella vapendragare och kluriga nya kompisar. Men han saknar bekräftelsen från Jason. Han saknar kicken. Han saknar att dra finget genom lågan så nära att det bränns. Den rastlöse Max befinner sig en dag på fel plats vid fel tillfälle. Han blir anklagad för misshandel.

Alice har ett tomrum inom sig. Hennes föräldrars skitskilsmässa tär på henne. För några år sedan slutade hon att sjunga, rita och spela teater och det går inte längre bra i skolan. Den där dagen när hon och Max bondade på Fröken Olssons Café gjorde Alice något som skulle kunna bli farligt för henne. För hon såg djupt in i en pojkes ögon och den pojken var inte Jason, hennes svartsjuke och hårdhänte pojkvän. Jason ser Alice som sin egendom.

Intrigen är överraskande, dynamisk, känslig och inte så litet rafflande – men det som gör Christina Lindströms roman till ett litterärt mästerverk är ändå författarens helt fantastiska känsla för språkets rytm och valörer. Allt är berättat i tredje person, men med växelvisa kapitel. I vartannat kapitel är Max i fokus, i vartannat Alice. Det svenska språket blandas djärvt med slang och svengelska. Ibland bjuds läsaren på psykologiskt fackspråk som till exempel när Max vid ett tillfälle sägs ”hamna i ett kontemplativt läge”. 

Christina Lindströms bildspråk är verkligen en njutning. Om Alices mamma Bodil (som är ledsen, rädd och trött) heter det att hon inte ”vinner SM i tröstande. Det kanske är som på ett flygplan om trycket faller. Föräldern måste sätta på sin egen syrgasmask först för att kunna hjälpa sitt barn. Bodil har inte fått på sin egen än. Hon kan inte ge någon annan syre”.  Och om Jason skulle få reda på att Max och Alice hänger ”har Max verkligen maximerat risken att bli uppskuren och säljas som lokalt producerat kött i en charkdisk”. 

Då och då talas det i romanen om det där som kallas ödet, som om det (med litet hjälp) gillar Max och Alice. Det verkar faktiskt som om de, utan att bränna sig, får känna sig levande. De får flow!

Lena Kjersén Edman 

Föregående artikel

Självupplevt om hedersförtryck

Relaterat