Titel: Framing education. Doing Comics Literacy in the Classroom.
Av: Lars Wallner.
Disputation: 2017-11-10.
Högskola: Linköpings universitet.
Tiderna förändras och vi med dem. 1954 utkom en stridsskrift, återutgiven 1981, av Nils Bejerot med titeln Barn – serier – samhälle. Boken var ett inlägg i den diskussion eller snarare den moraliska panik som uppstått med anledning av barns och ungdomars läsning av serier. Bejerot målar i boken upp en bild av dåliga seriemagasin, vilka enligt honom påverkar barnen negativt på olika sätt. Han diskuterar möjligheten till förbud och censur men tvingas avfärda dessa alternativ då de var svåra att förena med tryckfrihetsförordningen. I stället föreslår han aktiv upplysning. Här hade hemmen och skolan en viktig uppgift. Bejerot vände sig bland annat till skolans lärare med en uppmaning: ”På samma sätt som företagsamma föräldrar kan göra sina barn en ovärderlig tjänst genom att hjälpa dem att genomskåda seriedravlet och älska böckerna har lärarna alla möjligheter att göra en värdefull insats här; tusentals har redan gjort det.” Lärarnas uppgift var alltså att bekämpa serierna med den goda litteraturen.
I dag är situationen en annan. I stället för att se seriemagasinen som ett hot funderar många på hur de kan användas i undervisningen. Ett aktuellt exempel är artikeln ”Tecknade serier: ett medium för klassrummet”, publicerad i Ingrid Lindells och Anders Öhmans antologi För berättelsens skull. Modeller för litteraturundervisningen, (2018). I denna diskuterar Anna Nordenstam och Margareta Wallin Wictorin seriernas didaktiska potential i undervisningen. Ett annat exempel är Lars Wallner, som 2017 disputerade med doktorsavhandlingen Framing Education. Doing Comics Literacy in the Classroom.
Avhandlingen är inte en monografi utan en så kallad sammanläggningsavhandling och dess resultat presenteras i tre artiklar skrivna för publicering i engelskspråkiga vetenskapliga tidskrifter. Detta kan göra att resultaten kan upplevas som något otillgängliga för en bredare publik, men de enskilda studierna ges en teoretisk inramning, sammanfattas och diskuteras i en engelskspråkig ”kappa” på över hundra sidor som är överskådlig och lätt att följa. Denna sammanfattas i sin tur på 18 sidor skrivna på svenska.
Wallner menar att han genom en mejlenkät till 200 svenska skolor kan belägga att serier används i svensk undervisning. Hans huvudundersökning studerar primärt vad som händer vid undervisning med serier i tre klasser i årskurs tre och en klass i årskurs åtta vid två svenska skolor. Perspektivet är diskursanalytiskt, det vill säga det är vad som händer och vad som sägs i interaktionen mellan elever och mellan elever och lärare som är föremål för analys. Från klassernas undervisning har Wallner insamlat 36 timmars ljud- och videoinspelningar att analysera.
Intresset för interaktionen, det vill säga det diskursiva, bottnar i Wallners teoretiska utgångspunkter. Han ansluter till den läs- och skrivforskning som går under benämningen new literacy, som i korthet innebär att större fokus läggs på läs- och skrivhandlingar som social praktik, det vill säga hur lärare och elever i samspel och i en kontext skapar sin läsning genom bild och text. I ett utbildningssammanhang kan detta perspektiv under lyckliga omständigheter tydliggöra hur elever och lärare gör kunskap tillsammans. I olyckliga sammanhang kan det innebära ett evigt tuggande om hur saker och ting konstrueras i diskurser utan att vi kommer närmare vad innehållet i undervisningen sätter för spår i de deltagandes kognitiva förmågor. Beröringsskräcken med kognitiva resonemang är ibland fundamentalistisk. Utan att låta alltför raljant blir det en hel del diskurs- och konstruktionsretorik hos Wallner också. Ser man till avhandlingens syfte formuleras detta i följande forskningsfrågor.
- Hur konstruerar klassrumsdeltagare seriediskurser som en del av sin literacypraktik?
- Hur konstruerar deltagare narrativa aspekter som en del av sin literacypraktik med serier?
- Hur konstruerar deltagare aspekter av visuell literacy när de arbetar med serier i klassrummet?
För mitt vidkommande har delstudie två, som avser besvara den andra forskningsfrågan mycket att erbjuda den faktiska undervisningen, då den på ett metodiskt finurligt sätt undersöker hur elever kan fås in i narratologiska resonemang och hur dessa resonemang kanske förs bäst med hjälp av serier som utgångspunkt. I receptionsestetiska sammanhang brukar man ju i den tyske teoretikern Wolfang Isers efterföljd prata om ”tomrum” i texten. Dessa tomrum behöver läsare fylla i för att texten ska bli begriplig för honom eller henne. Vad serier, med sina sekventiella tecknade rutor, verkligen tydliggör är behovet av en läsare som fyller i tomrum. För på vilket annat sätt kan man beskriva vad som händer mellan en serieruta till en annan. Något har hänt mellan rutorna, men vad?
Det som Wallner gör i delstudie två är att han låter lärare och elever tillsammans prata om vad som hänt eller händer mellan rutorna i ett serieavsnitt. Han studerar alltså hur eleverna i samtal fyller i tomrummen. Han menar att detta dels skärper deras blick för narratologiska förlopp, dels att det ger ett stort utrymme för deras kreativitet. Istället för att fördöma serier kan vi alltså använda dem för att uppmärksamma även ganska unga elever på narratologiska element.
Det torde ha framgått att jag i grunden är positiv till både Wallners studie och användandet av serier i litteraturundervisning. Däremot har jag ju mer eller mindre klart utsagt att Wallners studie i sin nuvarande form kan kännas något otillgänglig för den vanlige svenskläraren. Lösningen på detta är, som jag ser det, att Wallner skriver en mer populärt hållen bok på svenska med lärare som målgrupp. Då skulle hans kunskaper om serieforskning i stort och hans egna forskningsresultat kunna komma till verklig användning.
Bengt-Göran Martinsson
Bengt-Göran Martinsson är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet.
