Titel: SLÅ 2018: Digitalt.
Red: Anna Nordenstam och Suzanne Parmenius Swärd.
I år heter Svensklärarföreningens årsskrift Digitalt. Medan jag läser de tolv texterna om digitalisering funderar jag över hur verksamma lärare kan ta del av detta intressanta och informativa nummer. ”Digitalisering” är ett svårt begrepp. Det behöver både förklaras och förankras inom det ämnesdidaktiska fältet. Debatten om olika former av digitalisering i skolan är ofta förenklad, som till exempel i diskussionen om antingen läsplattor eller papper och penna. Irriterande med den ytliga debatten är också att uppfattningar om att ”digitalisering” av undervisning ofta kastas in i ett okunnigt bollhav av åsikter utan förankring i kursplaner eller forskning om vad texter och läsning kan vara.
Det är därför en lisa att i årets SLÅ läsa till exempel Stefan Lundgrens och Anette Svenssons text ”Kärlek och galenskap – intertextualitet i Anne på Grönkulla och Batman som textuniversum.” Det ensidiga ”antingen-eller-tänkandet” lyser här med sin frånvaro i en artikel som diskuterar ett sätt att integrera nya medier i svenskundervisningen. Författarnas utgångspunkt är att svenskämnet traditionellt har behandlat skönlitterära texter som unika, vilket de knappast längre kan anses vara i ett nytt medielandskap. Genom att introducera andra textformer som vloggar, tv-serier och serieromaner och visa på intertextualiteten mellan dessa och Anne på Grönkulla och Batman, argumenterar författarna för hur samspelet mellan olika texter kan fördjupa både elevernas textförståelse och deras textkompetens. Frånsett att Lundgrens/Svenssons artikel introducerar begrepp som ”textuniversum, remediering, vlogg, intertextualitet och kärntext”, begrepp som kanske inte hunnit bli kända av alla lärare, så knyter de också sina exempel till skrivningar både i grundskolans och gymnasieskolans kursplan. Framför allt visar de på hur de kunskaper som många ungdomar redan besitter om olika medieformer kan interagera med de kunskaper som erfarna lärare har om skönlitterära texter. Det ”digitala” blir därmed underordnat innehållet i de olika textformerna och ”att läsa” blir att röra sig mellan olika texter.
Jag anser att man skall ge eleverna vad de inte frågat efter, eftersom de inte vet att de kan fråga efter det. Men jag anser också att den kompetens som eleverna redan har skall tillmätas betydelse i undervisningen. ”Många ungdomar bär redan med sig intertextuella erfarenheter”, skriver artikelförfattarna, ”men utan en metamedvetenhet om att det är det har”. Skolan, det vill säga undervisningen, kan synliggöra och utveckla denna kunskap. Lundgrens/Svenssons artikel är ett utmärkt exempel på just detta. Dessutom visar den på sambanden mellan teori och praktik på ett begripligt sätt och verkar, åtminstone i min läsning, vara skriven med gott humör.
En annan artikel som också gör mig på gott humör är Björn Sjödéns ”Från läroböcker till digitala läromedel – nio frågor på vägen”, eftersom den behandlar just de enkla frågor som de flesta lärare undrar över men kanske inte törs ställa: vad skiljer egentligen digitala verktyg från ”andra” verktyg? Sjödén besvarar denna fråga – och åtskilliga andra – genom att diskutera hur lärandet med digitala läromedel skiljer sig från lärandet med traditionella läromedel. Det är en informativ och balanserad artikel som pekar på vad man ska förhålla sig kritiskt till när man granskar ett digitalt läromedel. Flera frågor hos Sjödén är klockrent didaktiska, till exempel om det digitala läromedlet enbart testar elevens kunskaper men inte för lärandet framåt på ett meningsfullt sätt?
Sjödén inleder sin artikel med en fråga. Hur förklarar vi att en femåring, som ännu inte kan läsa, är bättre på att klassificera tio ord i grupper om substantiv, verb och adjektiv genom att klicka sig fram på en skärm, än en åttaåring som kan läsa? Vad säger det oss om läsförmåga? Om ordklasser? Om digitalisering? Och finns det överhuvudtaget något samband?
Som framgår av rubriken på Sjödéns artikel, så ger han nio frågor som vägledning till hur lärare skall granska och utvärdera ett digitalt läromedel. Dessa nio frågor är en guldgruva för lärare. Tänk bara på frågor som ”Bidrar multimodala representationer till att förstärka förståelsen av begrepp?” och ”Sätts uppgifterna som in i ett meningsfullt sammanhang?”. Eller, för att inte tala om den lilla enkla, men ack så viktiga frågan vid allt lärande ”Får man hjälp när man gör fel?”. Jag kan tänka mig att kraven på en digitaliserad undervisning i kombination med ett stort utbud samt att skolan idag är en populär marknad för kraftfull marknadsföring från olika läromedelsaktörer räcker för att ge lärare huvudvärk. Det krävs inte bara goda ämneskunskaper av de lärare som skall granska och köpa in nya läromedel. Det krävs dessutom kunskaper om vad som gör digitala läromedel både relevanta och effektiva för elevernas lärande. För många lärare kan Sjödéns artikel därför vara ett stort stöd.
Både denna artikel och Stefan Lundgrens och Anette Svenssons text ”Kärlek och galenskap” finns under rubriken Digitalt perspektiv i årsskriftens första del. Skriftens andra del heter Digital praktik. Med Sjödéns argument om relevans och effektivitet som raster läser jag där sex artiklar om olika empiriska undersökningar, som till exempel jämförelser mellan att läsa Hjalmar Söderbergs novell Pälsen och att se den på film, om vad som sker när plattor och appar introduceras i förskolan, om hur klassrummets literacypraktiker formas i samspel med olika slags texter, alla intressanta artiklar. Även här fastnar jag framför allt för två av dem. I artikeln ”Jag skriver dina ord” beskriver Jenny Edvardsson hur datorn fungerar som ett verktyg och ett stöd för 20 pojkar på ett yrkesgymnasium. Edvardsson låter eleverna arbeta med litteratur (Ankomsten av Shaun Tan), läsning och skrivande. Eleverna skriver dikter och prosatexter, skapar bilder, delar dokument och ger varandra respons. Den digitala tekniken finns med som en röd tråd men är underordnad den språkutvecklande undervisningskontexten. Här är det uppenbart att den digitala tekniken är relevant för undervisningen och effektiv för elevernas läs- och skrivutveckling.
Mer tveksam är jag inför Stina Thunbergs artikel ”Avatarer i undervisningen”, i vilken 24 elever skapar avatarer som skall stiga ner i en lucka i handlingen i Herr Arnes Penningar, så kallad spelifierad litteraturundervisning. Avatarerna skall utföra uppdrag, kopplade till erfarenhetspoäng, som i sin tur är kopplade till kunskapskraven. Det förefaller mig som om den digitala tekniken och skapandet av avatarer här står i förgrunden och dominerar undervisningen på bekostnad av Lagerlöfs text. Jag ifrågasätter inte värdet med att använda avatarer i undervisningen, eftersom de kan erbjuda alternativa sociala roller till den roll som elever har i verkligheten. Men i diskussionen om det digitaliserade klassrummet är den didaktiska frågan om vad som hamnar i förgrunden respektive i bakgrunden i en undervisningsprocess och mot vilket mål som uppmärksamheten riktas viktig.
Avslutningsvis. I den här årsskriften finns artiklar för alla, såväl för forskare som för lärare. Jag, som är både det ena och det andra, gläds åt dessa intressanta och informativa artiklar som kan berika den ämnesdidaktiska diskussionen om hur och vilka verktyg som bidrar till ett relevant och effektivt lärande för eleverna.
Gunilla Molloy
Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning.
Föregående artikel
Konstruktioner av den goda litteraturenNästa artikel
En introduktion till literacy i skolan
