Med hjärtat nära svensklärarna

Hon har skrivit böcker, forskat, undervisat svensklärare och jobbat på skolbibliotek.
Hennes bokhylla är noga sorterad men för övrigt beskriver hos sig som en slarver. Möt Svensklärarens recensent Lena Kjersén Edman som fyller 80 år!

Hon ville egentligen bli svensklärare. Men Lena Kjersén Edman kom inte in på utbildningen. Istället tog hennes yrkesliv en annan väg. När hon berättar om det, vid köksbordet i Hägersten, är det ett omväxlande och roligt liv som målas upp. Den röda tråden är litteraturen och arbete i svensklärares tjänst.

– Åh, vad roligt att få berätta, utbrister Lena Kjersén Edman. Och vi skjuter semlan på bordet åt sidan ett tag och låter samtalet ta plats.

Men låt oss backa lite först. Lena Kjersén Edman har varit Svensklärarens recensent av barn- och ungdomslitteratur i många år. Till varje nummer av tidningen har hon troget och klanderfritt levererat sina välskrivna, rappa och ofta underfundiga texter (läs den senaste om boken ”Nattkorpen” här).  Själv insåg jag att varje gång ett meddelande från henne damp ner i mejlkorgen började jag le. Hon behärskar nämligen konsten att sprida glädje genom ord.

SÅ HÄR KAN DET se ut när hennes tidning är försenad: Nix, fillibix, Enikö… inte heller denna tisdag kom SVENSKLÄRAREN i brevlådan. Eller när jag ber om den här intervjun för några månader sedan: Fyller 80 år gör jag (hoppas jag – eftersom livet är trevligt) 20 april 2022.  Att bli intervjuad av dig, men det vore ju allra bästa presenten! Sedan när bokningen ska ske: Vad säger du om en Enikö-Lena-date tisdag 22/2? (då har jag hunnit gå till hårfrisören!) Klockan 2 blir väl bra? 22/2 kl 2!

SÅ HÄR ÄR VI nu, den här märkliga palindromdagen i februari. Lena Kjersén Edman tar emot med ett stort leende och vi börjar med en rask runda i den rymliga lägenheten där hon har bott sedan 1994. Hon beklagar sig över röran i rum som inte alls känns stökiga. Här finns många vackra föremål och prydnader, antika möbler och färgglada tyger, konst och konstaffischer. Det är ombonat och vittnar om ett rikt liv.

– Jag är en slarver vad gäller allt utom mina böcker, säger hon och pekar mot sina bokhyllor i vardagsrummet, och fortsätter:
– Här är det ordning. Det märks det att jag är bibliotekarie.

I VARDAGSRUMMETS stora bokhyllor trängs klassikerna. I sovrummet finns en hel hyllvägg med barn- och ungdomslitteratur. I arbetsrummet står bokhyllan med nordisk litteratur, ett antikt bokskåp med glasdörrar fylld med poesi och en hylla med de egna böckerna. Det har hunnit bli ett ansenligt antal sådana genom åren.

Vi sätter oss vid köksbordet och förflyttar oss i tiden. Året är 1942 och i en idyllisk miljö på landet utanför Uppsalaföds Lena som tredje barnet av fem. Pappan var första rektorn för Wiks folkhögskola.
– Det var en förträfflig barndom tills pappa dog och mamma blev ensam med fem barn. Det var ju en tjänstebostad vi hade, flott och fint, men ändå en tjänstebostad. Så hon fick det väldigt besvärligt. 

Lena Kjersén Edman var nio år när flyttlasset gick till Uppsala. Hennes mamma fick ta hand om småsyskonen och själv flyttade hon in hos mormor. Det var en bra lösning eftersom mormodern kunde fokusera på henne helt och fullt. Mormor, som var prästfruänka, tog också med Lena Kjersén Edman överallt, som på föreläsningar på universitetet.
– Jag var ett rart barn, inte så besvärlig. Så det gick bra. DÅ.
– Sedan var min skolgång väldigt oregelbunden. Jag var väldigt duktig i vissa ämnen och urdålig i andra. Men så småningom, 1962, lyckades jag ta studenten i alla fall, berättar Lena Kjersén Edman.

UNGDOMSÅREN ÄR tillbaka i minnet. Studierna, kärleken…”ja den måste nog också vara med i berättelsen”. Efter studenten drabbades Lena Kjersén Edman nämligen av den stora olyckliga kärleken som fick henne att fly Uppsala och börja plugga i Lund. Där träffade hon sin blivande man, filosofen Martin Edman, som några år senare fick en nyinrättad docenttjänst i Umeå. Den lilla familjen, som då hade utökats med en son, flyttade upp i norr. I Umeå föddes ytterligare en pojke och där blev Lena Kjersén Edman kvar i många år – först som bibliotekarie och sedan som lektor i litteraturvetenskap och lärarutbildare. Bibliotekarieyrket trivdes hon med, särskilt sedan hon fått tjänst som Förste skolbibliotekarie.
– Det var roligt att samarbeta med svensklärare. Jag tror att jag var en bra bibliotekarie.

Lena Kjersén Edman började gå på seminarier på universitetet om litteratur, som ju var hennes stora intresse, och undervisades av bland annat Birgitta Holm. Lena Kjersén Edman beskriver sin lärare som en viktig källa till inspiration och betydelsefull för henne även senare i livet.
– Det finns några sådana personer. Utan dem skulle livet ha blivit mycket tråkigare helt enkelt.

SNART BÖRJADE Lena Kjersén Edman skriva vetenskapliga artiklar om barn- och ungdomslitteratur som resulterade i en sammanläggningsavhandling år 1990. En av avhandlingens tre artiklar handlade om fotbollsböcker, en om en ungdomsbok om döden, och den tredje om 60-talets progressiva litteratur för barn och ungdomar. 
Hon beskriver avhandlingen som någonting som inte var ett egentligt mål. Det ena ledde bara till det andra.
– Jag höll jag mig kvar där på universitetet, började ta lite tjänstledigt, och plötsligt disputerade jag.

SOM NYDISPUTERAD, frånskild och med nyligen utflyttade barn bestämde sig Lena Kjersén Edman sig för att flytta till Stockholm. När inget biblioteksjobb fanns tillgängligt i huvudstaden blev hon vikarierande svensklärare på Brännkyrka gymnasium, vilket passade bra. Hon gillade att undervisa.

En termin senare blev hon kontaktad av en professor vid Umeå universitet och lockad att söka en nyinrättad lektorstjänst med inriktning på barn- och ungdomslitteratur.
– Jag fick jobbet men kunde stanna kvar i Stockholm. Det var helt perfekt, en halvtidstjänst och de utformade den så att jag kunde undervisa på många sommarkurser.

Lena Kjersén Edman stannar upp i berättelsen. Funderar lite.
– Det är märkligt hur det blir, livet. En blandning av slump och avsikter. Jag hade aldrig drömt om att bli erbjuden en tjänst i Umeå precis när jag flyttat till Stockholm …

Lena Kjersén Edman har haft tryggheten av det fasta halvtidsjobbet som lektor fram till pensionen, men också tiden och friheten att skriva eget. Utöver att recensera skönlitteratur i Svenskläraren är hon recensent i Västerbottens-Kuriren och har författat ett 15-tal böcker.

VI GÅR TILL arbetsrummet och fram till bokhyllan där de står, böckerna där hennes namn pryder omslagen. Är det någon som betyder särskilt mycket?
– Kanske Fotboll och frihet, huvudboken i min sammanslagningsavhandling. Den är inte märkvärdig, men kul att Bonniers ville ge ut den som en riktig bok.
Sedan lyfter hon fram en annan bok ur bokhyllan, Barn- och ungdomsböcker genom tiderna, utgiven på Natur & Kultur.
– Den var så rolig att skriva. Som att få en gåva. Kronologiskt sträcker den sig från folksagorna fram till Harry Potter.

BOK EFTER BOK tar plats på arbetsrummets bord och vi bläddrar lite i dem. Här finns flera böcker utgivna av BTJ, Bibliotekstjänst och jag ber Lena Kjersén Edman att välja några som kan vara särskilt intressanta för svensklärare och användbara i undervisningen.  Hon väljer Tala om böcker och Böcker som samtalar.  I den senare har hon exempelvis en lista på låttexter som är inspirerade av klassisk litteratur, som blivit mycket populär.

– Det är så lätt att man tänker: ”Vi ska läsa dikt, vad tråkigt”. Men låttexter är ju dikt. Och det är nutidens ungdomar jätteintresserade av.

 Samma sak kan det vara med filmberättelser, säger Lena Kjersén Edman. Ofta inspireras filmer av teman från den klassiska litteraturen. Till exempel ger filmatiseringen av Mary Shelleys roman från 1800-talet om Frankenstein och hans monster underlag för givande samtal i klassrummet med tonåringar.

Lena Kjersén Edman minns från sin tid som vikarierande svensklärare i Stockholm att hon kunde få 16-åringar att känns sig både filmkunniga och litteraturkunniga genom att de upptäckte  sammanhangen mellan konstarterna och mellan då och nu.
– Det som tycktes vara ytligt kunde visa sig vara ganska djupt.

TIDEN GÅR FORT hemma hos Lena Kjersén Edman. Jag har en sånglektion att passa och då berättar hon att även hon sjunger ibland, tillsammans med några av sina grannar som hon genom åren kommit nära. 
– Någon spelar piano och vi sjunger allihopa. En minnesvärd kväll frossade vi i Birger Sjöbergs fina visskatt.

 På väg ut stannar vi till i hallen och jag betraktar teckningarna som pryder väggen. Här finns också fotografier på sönerna med familjer, de fyra barnbarnen. Även om de bor så långt bort som Umeå allihop är de närvarande i Lena Kjersén Edmans liv.    
– Den minsta flickan ringer mig varje morgon på väg till skolan. Då pratar vi om vad som händer under dagen, vilken bok ”fröken” högläser just nu och som bonus får jag senaste Mello-nytt.

 När jag tackar för mig, säger Lena Kjersén Edman något som får mig att le hela vägen till bilen:
– Åh vad kul det var att berätta! Synd bara att jag inte kan dra allt en gång till.

Föregående artikel

Fem frågor till…

Relaterat