Modern Askungen istället för Röda rummet

Allt färre ungdomar läser skönlitteratur. Så är det. Det säger den obarmhärtiga statistiken som får det att värka och skava i våra svensklärarhjärtan. För vi alla är överens. Man måste läsa. Det är viktigt. Men huruvida det absolut måste vara klassiker skrivna av Strindberg, Kafka och Lagerlöf, ja, där tänker vi högljutt olika. Ena laget kräver ord skrivna av någon som ligger six feet under medan dom andra hejar på lättsmält litteratur från det här årtusendet. Kanske om vampyrer som glittrar i solen eller dödssjuka tjejer i plastbubblor? Inte om en pojke som flyger gås i alla fall.

Annelie Adamsdotter.

Jag har alltid älskat att läsa och var en riktig boknörd redan som barn, men i ettan på gymnasiet beslutade min dåvarande svensklärare att klassen skulle läsa Albert Camus Pesten, och ja, den var verkligen det. Pesten. Jag plågade mig igenom den. Mina klasskamrater, som inte var några boknördar, läste bara sammanfattningen på Wikipedia och köpte färdiga Pesten-uppsatser på Mimersbrunn medan dom spelade Snake på Nokia 3310 (ja, jag är en fossil). Oavsett så gillade ingen den. Ingen fick läslust. Ingen fick viljan att någonsin öppna en klassiker igen.

Denna litterära incident, fick mig att ifrågasätta syftet med den skönlitterära läsningen i skolan och när jag själv blev svensklärare och fick möjlighet att köpa in en hel klassuppsättning romaner, valde jag någonting helt annat än en klassiker. Valet föll på Kiera Cass Ceremonin som är en modern Askunge-dystopi om en stilig tonårsprins och ett gäng flickor som kämpar för att vinna hans gunst. Alla utom huvudpersonen förstås som inte alls är intresserad av honom. Klassen älskade Ceremonin! Dom läste fler sidor än ”dom fick” till nästa lektion och läslusten, ja, den puttrade inte utan brann i fantastiskt stora lågor. Men Ceremonin är som sagt ingen klassiker. Inte på långa vägar. Det finns inte ens något rött rum i slottet.

Så, vad är egentligen det viktigaste? Att läsa? Eller att läsa ”rätt”? Det är inte en helt enkel fråga och ibland känns det som om vi svensklärare tillhör olika lag med respektive maskotar och hejarramsor, när det gäller just det här ämnet. Vi är alla överens om att läsningen är viktig, men vilka böcker vi väljer åt våra elever skiljer sig vitt åt. För vissa är det viktigaste att eleven utökar sitt ordförråd och sin läsförståelse. För andra att hen blir skönlitterärt allmänbildad och lär sig vem som faktiskt pryder tjugolappen.

Frågan har inget rätt eller fel svar, men personligen tror jag att det lustfyllda läsandet är att föredra, och då är det svårt med exempelvis Pesten. Och ska jag vara helt ärlig och brutalt egoistisk så fick jag som en lärare en rejäl kick av att se min klass bli indragen i en litterär Narnia-garderob och höra dom uttala den bästa lögnen av dom alla, nämligen ”Bara en sida till”.

Annelie Adamsdotter

OM Annelie:

  • Legitimerad gymnasielärare och elevrekryterare på Sveriges Ridgymnasium i Varberg.
  • Har läst drygt 600 högskolepoäng och innehar fem examina varav en konstnärlig magisterexamen i Kreativt skrivande.
  • Älskar loppisar och har en särskild förkärlek till udda inredningsprylar från 60-talet.
  • Hatar att det inte kommer en säsong två av ”I am not okay with this” på Netflix.

Relaterat