”Plötsligt satt jag där ensam”

Det är mitten av mars 2020. Covid-19 sprider sig som en löpeld, och undervisningen på gymnasiet ska nu ske på distans får vi reda på genom en presskonferens. En studiedag till förberedelser och sedan kör vi! Helt galet egentligen, när jag tänker efter. 
Jag vet varför jag blev svensklärare. Att tillsammans med elever läsa, diskutera och förstå texter på djupet är en magisk upplevelse. Att få se elevers ansiktsuttryck när polletten trillar ner och de förstår vad ”Ett anspråkslöst förslag” handlar om är obetalbart. Att få höra skarpa feministiska analyser av noveller som ”Ella gör sig fri” är ett sant nöje. Den här typen av upplevelser är en ynnest. Lyllos oss svensklärare! 
Så satt jag plötsligt där i mars 2020, ensam, och stirrade på en skärm med pyttesmå bilder av mina elever. Kanske förstod jag först då hur mycket jag faktiskt uppskattar allt som sker i klassrummet. 
Att se eleverna på skärm är INTE samma sak – det blev smärtsamt tydligt direkt. De beter sig inte på samma sätt där som i ett klassrum. Inte jag heller för den delen. Det är svårt att känna ett genuint engagemang utan att se ansiktsuttryck och reaktioner. 

Ensam hemma är lättare att ge upp
Min favorittränare på gymmet påpekar ofta när mjölksyran bränner i kroppen, och alla i gruppträningssalen är redo att ge upp, att det är nu ”the magic happens”. Och på något sätt ger hennes peppande ord och alla andra svettiga motionärer mig energi att ta i lite extra. Jag ger inte upp. 
Det är precis på samma sätt i klassrummet. Tillsammans stöttar och peppar vi varandra. Vi ger inte upp. Ensam hemma är det däremot väldigt mycket lättare att ge upp. 
Mina erfarenheter av distansundervisning är alltså inte särskilt positiva. Men inget ont som inte har något gott med sig. Några saker tar jag ändå med mig från det här ytterst märkliga året.  
• Jag har filat på mina instruktioner som aldrig förr. Det är bra. På distans märks det direkt om en instruktion är otydlig. 
• Jag har en hel del inspelade genomgångar som även framöver kan hjälpa elever som missat lektioner. Det är också bra. 
• Det bästa är att jag har varit mer kreativ och verkligen prioriterat att skapa nya uppgifter. Det blev mitt sätt att ladda batterierna när mycket kändes tröstlöst, mörkt och dystert. 

Fokus på undervisning – äntligen
Under det här coronaåret upplever jag också att vi lärare fått fokusera på det som är vårt huvuduppdrag, nämligen undervisning. ÄNTLIGEN, säger jag! Jag har jobbat som lärare i snart 20 år, och i perioder i min lärarkarriär har det känts som om undervisningen hamnat i skymundan. Kanske kan pandemin bidra till en positiv förändring? Jag hoppas det. 
Fast allra mest hoppas jag på att inom en snar framtid vara tillbaka i det fysiska klassrummet på heltid. Jag vill inte längre vara utan alla samtal, det engagemang och den gemenskap som infinner sig där. Vill höra ljuden av stolbenens skrap mot golvet, se alla händer som motvilligt stänger av mobilerna, känna doften av varma, nykopierade papper. Summan av kardemumman är att allt det som händer i det fysiska klassrummet är HELT oslagbart. That’s where the magic happens. 

Jeanette Lavigne, gymnasielärare i svenska och sekreterare i Svensklärarföreningens styrelse

Relaterat