Föreningens årsbok källa till studie om elevers läsande

Hur har svensklärare sett på elevers litteraturläsning i olika tider? Det har svensklärar­studenten Ebba Graeske undersökt i sitt examensarbete genom att studera artiklar i SLÅ från 40-, 70- och 00-talet.

Ebba Graeske hämtade titeln från en SLÅ-text från 40-talet där skribenten hävdade att ”eleverna får inte stanna på smörjans stadium”. Ebba menar att lärare inte heller får stanna på ”smörjans stadium” vad gäller våra förutfattade meningar om elevers läsning. Foto: Privat

SLÅ (Svensklärarföreningens års­skrift) är grunden till att Ebba Graeske skulle kunna ha gjort ­den här undersökningen. 

–  Hur skulle jag annars fått tag på forskning där lärare själva diskuterar sin undervisning? säger Ebba Graeske som tog sin lärarexamen i januari.

Hur kom du på att använda föreningens årsbok, SLÅ?

–  Jag skrev min B-uppsats utifrån SLÅ också, om litteraturdidaktiska idéer från 70-talet. Materialet i den är så intressant. Jag gillar idéhistoria och att man kan följa lärarkårens egna texter om sin undervisning över tid är fantastiskt.

Nu, i examensarbetet med titeln Smörjans stadium: 60 år av oro och förväntan undersöker Ebba Graeske lärares syn på elevers läsande. Efter att ha konstaterat att hela decennier blev för omfattande begränsade hon sig till femårsperioder och plockade ut artiklarna om litteraturdidaktik – elever och läsande – under åren 1940-1945, 1970-1975 och 2000-2005.

–  Sedan djupläste jag och gjorde en tematisk analys av hur eleverna framställs i texten av läraren som skrivit texten.

Det resulterade i fyra olika synssätt på elever som läsare:

• Omogen och bristfällig läsare

•  Oförstående läsare

•  Kompetent och självständig läsare

•  Uttråkad och utdöende läsare

–  Det var spännande att se hur lärare talar ganska lika om elevers läsning, tycker Ebba Graeske.

–  Det är mycket tal om läskris nu, men det var det även på 40-talet. Då talades det mycket om den ”omogna” läsaren, att elever läste ”fel” litteratur, medan andra försöker spräcka den teorin. 

Genomgående är, enligt Graeske, att lärare framställer elever ur ett slags adultistiskt maktperspektiv. De vuxna använder sin syn på de unga för att legitimera sin egen agenda, sin egen undervisningsmetod. 

Ser du någon skillnad över tid?

–  Ju närmare vår tid vi kommer desto fler inslag av elevers röster och mer självgranskning blir det.

Vad kan lärare i dag lära sig av detta?

–  Vi kan bli medvetna om perspektivet. Att vi skriver ur ett vuxenperspektiv där vuxna har tolkningsföreträde och att vi konstruerar bilden av elevers läsning – den behöver inte vara sann eller falsk. 

Värt att notera, tycker Ebba Graeske, är också att retoriken kring till exempel läskrisen genom åren utgår mer från vuxnas ideal än elevers läsande i praktiken.

–  Att reflektera över hur vi talar om eleverna i det här sammanhanget kan hjälpa oss att utforma litteraturundervisningen så att vi utgår mer från elevernas egna perspektiv.

Vad har förvånat dig i undersökningen?

–  Att kategoriseringen återkommer genom alla perioderna. Att det finns så stora likheter i hur lärare pratar om läsande elever. Det var väldigt spännande att se.

Vad ser du mest fram emot själv nu när studierna är slut och du ska börja jobba som svensklärare?

–  Det är ju litteraturläsning med egna elever och få forma min egen uppfattning om deras skönlitterära läsande.

Ulrika Fjällborg