Titel: Skrivande och blivande. Konstruktioner av skönlitterärt skrivande i handböcker och läromedel 1979–2015.
Av: Sofia Pulls.
Disputation: 2019-03-01.
Högskola: Umeå universitet.
Det skrivs allt mer: korta och längre sms, inlägg på Facebook, kommentarer på Instagram, fanfiction, poesi, skönlitterära texter, facklitteratur. Ja, överallt skrivs det på mobilen, på datorn, på paddor, på kollegieblock och i anteckningsböcker. ”Färre vill läsa, alla vill skriva”, konstaterade Kristofer Ahlström redan för flera år sedan i en artikel i Dagens nyheter (2014–11–08).
Skrivboomen har märkts av under hela 2000-talet och sajter som Poeter.se där alla som vill kan publicera sina dikter har ungefär 50 000 unika besökare varje månad. Det finns något lockande i att bli publicerad, att bli läst av andra och kanske en dag kunna bli författare på riktigt. Tidningen Skriva som säljs överallt sedan 2011 har runt 30 000 läsare och numren är fulla med artiklar om författare som berättar om sitt eget skrivande, hur de debuterat, fått agenter och erhållit priser. Här ges mängder av skrivråd för att kunna bli en god skönlitterär skribent. Ett ur mängden är detta: ”Skrivråd liknar recept i en kokbok. Det är en beprövad metod för att laga en välsmakande rätt, men om du använder det som en strikt manual kommer du aldrig att bli någon mästerkock. Du måste lämna utrymme för improvisation och kreativitet, precis som i skrivandet.” (Skriva 2018:4, https://tidningenskriva.se/guide/beratta-battre/) Som synes gäller det att använda manualen med varsamhet så att det egna uttrycket inte försvinner. Vad detta egna består i är däremot mer oklart, men kan tänkas vara det säregna och unika uttryck som kännetecknar en mycket god författare.
Ett brokigt material
En som ägnat flera år att studera skrivråd och har myntat uttrycket det egna är Sofia Pulls vid Umeå universitet. Förra året disputerade hon på en intressant avhandling Skrivande och blivande i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, där hon ställde frågan om ”hur skönlitterärt skrivande och skrivande som subjekt konstrueras” (s. 4) i olika pedagogiska texter under perioden 1979–2015. Avhandlingen undersöker närmare bestämt om det skett någon förändring över tid, vilka diskurser som kommer till uttryck i texterna och vad som krävs för att skrivandet skall lyckas, allt enligt texterna.
Pulls undersöker ett brett och brokigt material. Hon ägnar sig inte bara åt läromedel som används i skolan, utan också åt handböcker som läses utanför skolans kontext. Anledningen är att hon med studien vill bredda det litteraturdidaktiska fältet till att inte bara ägna sig åt klassrumsstudier eller direkt skolrelaterat material (som exempelvis läromedelsforskning) som fortfarande är det vanligaste, utan också studera material som används utanför skolan och av vuxna. Följaktligen har många olika sorters handböcker och läromedel undersökts, både sådana som hör till den formella som den informella skrivundervisningen. Pulls kallar dem alla kort och gott för pedagogiska texter, men gör egentligen ingen större affär av att det är mycket olika sorters texter. Det kan vara Siv Strömquists Skrivprocessen som riktar sig i första hand till läraren och Svenska timmar. Språket som är ett vanligt läromedel på gymnasiet idag, men också den äldre Skrivandet hantverk (från 1979) av Sven Wernström, Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercranz (1985) och en mängd andra fram till Att hitta glädje i skrivandet (2015) av Kim M. Kimselius. Faktum är att antalet skrivhandböcker ökar för varje decennium och det är väl ingen slump att tidningar som Skriva började utkomma just 2011.
Pulls ställer förstås relevant frågor om varför denna ökning och vad står den för? Hon kopplar till teoretiker som Zygmunt Bauman, Michel Foucault och Richard Sennett för att vaska fram de ideologiska uttryck som böckerna ger uttryck för och hon finner att den nyliberala ideologin blivit allt starkare. Skrivböckerna på 2000-talet förmedlar att det är viktigt att utgå från den egna erfarenheten, men också att skriva och läsa mycket. Det gäller att finna sin röst, att show don’t tell, och kill your darlings. Mycket av detta känns igen, men att få så många exempel, en gemensam analys och dessutom över tid är mycket givande och en aning oroande. Det är förstås inget fel att skriva mycket vare sig i skolan eller hemma, tvärtom, men måste alla skriva för att bli kända, för att bli författare och tjäna mycket pengar?
Skrivandets diskurser
Pulls analyserar och definierar handböckernas och läromedlens diskurser genom att använda Roz Ivanics teoretiska ramverk från artikeln ”Discourses of Writing and Learning to Write” (2004). I denna urskiljs sex olika diskurser (färdighetsdiskurs, kreativitetsdiskurs, processdiskurs, genrediskurs, socialpraktikdiskurs, sociopolitisk diskurs). Jag redogör inte för skillnaden mellan dessa här (läs artikeln på sid 16-18 för en redogörelse för dem, reds anm.), men konstaterar att Pulls lägger till ytterligare två som är en stöddiskurs och en marknadsdiskurs. Den sistnämnda har hon särskilt nytta av i diskussionen kring varför det har skett en ökning. Genom att använda sig av Ivanics kan Pulls i fyra matiga analyskapitel urskilja hur de olika texterna laborerar med olika diskurser.
Flera viktiga iakttagelser görs som att läro medlen för skolan betonar skribentens egna erfarenheter, det egna, och att det går ut på att eleven skall försöka hitta sin egen röst. Hur detta skall göras ges däremot ingen vidare hjälp med. Det är också intressant att fundera på hur denna påtvingade intimitet skall behandlas i ett klassrum med tanke på etiska aspekter och respekt för elevens privatliv.
Skrivandet skall idag också vara lustfullt. Pulls visar att så inte alltid varit fallet. Vid tidpunkten för undersökningens start 1979 och hela 1980-talet sågs skrivandet snarare vara något som krävde regelbundenhet och disciplin. Från att ha varit förknippat med en sociopolitisk diskurs, med samhället och skrivandet som ett medel för makt, har det allt mer under 1990-talet och framförallt under 2000-talet kommit att förknippas med lust och individens självförverkligande. Nu framträder en stöddiskurs i framförallt handböckerna som hjälper skribenten framåt och att skribenten inte skall bli helt sänkt av exempelvis en refusering. Det handlar om att skriva, skriva, skriva men också om att finna flowet, lyckan. Det är individen själv som allt hänger på. Samtidigt vet vi att det finns en stark marknadsdiskurs som Pulls urskiljer. Alla kan inte, och blir inte, författare.
Välskriven avhandling
Pulls själv skriver väl. Texten är lätt att följa och diskurser urskiljs. Hur dessa urskiljs hade gärna jag fått mer inblick i genom ett något tydligare metodavsnitt. Vidare förhåller sig Pull till ett omfattande material lite enkelt genom att kalla alla texter för pedagogiska texter. I boken Kritisk läsning av pedagogiska texter (red. Marie Carlsson och Kerstin von Brömsen från 2011) för redaktörerna en diskussion kring de omstridda begreppen läromedel och pedagogiska texter, där det senare innefattar allt material som kan användas i klassrum men urskiljer samtidigt att ett läromedel är något speciellt eftersom syftet är att det användas i ett klassrum. Men vilket syfte har en kommersiell handbok? Här hade Pulls gärna kunnat skriva mer kring böckerna dess författare och förlag. Så skriver exempelvis Olof Lagercrantz själv i sitt förord till den underbart välskrivna Om konsten att läsa och skriva att den är ”iakttagelser och minnen från ett liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet.” Ja, det är detta land som vi vill att alla, också våra elever skall upptäcka. För handböckerna kan också pusha ett skrivande att bli en del av en frizon och en subversiv aktivitet i det samhälle vi lever i, konstaterar Pulls i sitt avslutande ideologiska kapitel. Det är bara att instämma. Skriv, skriv!
Anna. Nordenstam
Anna Nordenstam är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och professor i svenska med didaktisk inriktning, Luleå tekniska universitet.
Föregående artikel
Resa i historienNästa artikel
Ny litteraturantologi för gymnasiet breddar kanon
