Hösten är här och i och med att denna höst utgör upptakt till ett valår har också tonen i politiken skärpts, och vi kan följaktligen vänta oss många utspel om skolan och oss lärare framöver. De stora frågorna om friskolornas finansiering och deras kösystem har redan lett till nya positioneringar hos partierna, men jag har även läst inlägg som direkt berör vårt yrke som svensklärare när frågan om vilken skönlitteratur vi läser i skolorna diskuteras och ifrågasätts. Jag välkomnar en sådan diskussion och tycker att det kan vara uppfriskande att människor som inte är lärare kommer med synpunkter på det vi gör. Jag blir dock ofta betänksam när skribenter utifrån egna upplevelser vet hur undervisning bäst bör bedrivas för alla. 

SVENSKLÄRARE HAR ett yrkesspråk som vi kan använda när vi pratar om litteraturdidaktik. Begrepp som matchning, subjektiv relevans samt allmänna och litterära repertoarer är då både relevanta och adekvata. Jag förstår inte varför denna fråga ska behandlas med mindre respekt för forskning och beprövad erfarenhet bara för att många människor tycker saker om att läsa böcker i skolan grundat i egna eller egna barns upplevelser. Frågan om läsning förtjänar bättre än så. I någon mening gör skönlitterär läsning oss till människor och då bör också frågan om barns och ungdomars läsning och svensklärarprofessionen behandlas med respekt. I svensklärarprofessionen ingår det ju att tillsammans med skolbibliotekarier hitta de böcker som verkligen kan göra läsare av unga människor.

KANSKE ÄR VI PÅ VÄG att få en ny kanondebatt nu. Den diskussionen brukar ju återkomma med jämna mellanrum. Jag ser gärna en svensk kanondebatt i offentligheten igen, men jag önskar mig i så fall en debatt där professionen är ledande. Förenklingarna och publikfrieriet blir tyvärr annars alltför vanligt förekommande. Politiker vill gärna tjäna billiga poäng på att framstå som bildningsförespråkare – även om detta i Ebba Buschs fall slog tillbaka mot henne själv.

Nils Larsson
Ordförande i Svensklärarföreningen