Drama skapar minnen för livet
Vi lever idag stora delar av våra liv i mötet mellan våra hjärnor och olika skärmar. Så möter vi också andra människor. Skärmen förmedlar, i den mån det går, våra känslor och tankar. Fingrarna dansar. I övrigt är våra kroppar stilla.
I våra klassrum arbetar vi med texter. Det ska läsas, närläsas, analyseras, tolkas och till slut kanske skrivas något. Av litteraturens och dramernas förhoppningsvis mångfacetterade antagonister, protagonister och intriger blir ibland inget mer än en genom svett framtvingad analys av tema och motiv. Att det egentligen handlar om att vara människa kan lätt glömmas bort.
Någon gång i mitten av 1980-talet sorlar det i foajén i Nässjö Folkets hus. Det är premiär och även sista gången som just den här uppsättningen av Kent Anderssons samhällskritiska Sandlådan visas. Bakom ridån väntar en nervös gymnasieklass. Vi har tränat, både på svensklektioner och på eftermiddagar, under lång tid. Vår starkt engagerade svensklärare Hans Mehrstam har väckt idén hos oss, övertalat oss, stöttat, organiserat och regisserat. Efteråt är vi både rusiga och utpumpade. Även om vi glömde våra repliker och scennärvaron inte var fullständig så är detta minne starkt levande i mig än idag, med alla känslor, ljud och intryck.
På samma sätt minns jag tydligt de situationer i min egen undervisning där vi på olika sätt har arbetat med drama. Alla dramaövningar med min allra första gymnasieklass för mer än tjugo år sedan, den enkla klassrumsuppsättningen under förra läsåret av Oidipus med Mariamas vackra, vemodiga sång under körens repliker, mina byggelevers nervösa godisprasslande vid deras första och kanske sista Dramatenbesök, mina svenska som andraspråkselevers Spoken Word-framträdande i vår aula. Inte bara texterna och karaktärerna mejslas fram, utan under arbetet framträder elevernas tankar, värderingar och talanger. Det krävs mod att använda sin kropp i ett rum. Användningen av kroppen gör att känslorna, skrattet, ilskan, frustrationen och nervositeten bildar ett koncentrerat skapande.
Kristina Fredriksson har i sin avhandling Dramat som pedagogisk möjlighet (2013) undersökt grundskolelärares syn på dramats roll i undervisningen. Dramat som pedagogisk metod för en tynande tillvaro, inklämt mellan tidsbrist och en syn på det praktiskt estetiska såsom onyttigt. De intervjuade lärarna är intresserade men efterfrågar mer kompetensutveckling.
Dramatiken kommer troligen aldrig att ges någon större roll i våra styrdokument. Merparten av skolans huvudmän lär inte erbjuda oss fortbildning inom drama så länge som entreprenörskap tolkas som företagande och inte kreativitet och mod att företa sig något. Det är vi svensklärare som måste skapa utrymmet för drama i skolan. Kanske börja med något kort sitting drama istället för ett traditionellt textsamtal, om en uppsättning av en hel pjäs med publik och allt känns ouppnåeligt? Bjud in en dramapedagog till skolan om ni känner er osäkra. Dramapedagogen kan åtminstone under några timmars fortbildning låta er möta just varandras kroppar. Ni lär få många goda skratt på köpet. Om vi lärare vågar, så vågar även våra elever.
Skolan står just nu under tungt tryck att elevers lärande ska vara synligt, mätbart och gärna av direkt nytta inför elevernas framtid. Hur kan då dramat få plats i vår undervisning? Vad är egentligen meningen med, som det sägs i Shakespeares Macbeth, ”en stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmas tid på scenen.”? Dags för ridån att gå upp för ett nummer fyllt med dramats kraft!
Ulrika Nemeth
Ulrika Nemeth är sekreterare i Svensklärarföreningen och gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk på Östra gymnasiet, Huddinge kommun.
Referens
Fredriksson, Kristina. Drama som pedagogisk möjlighet: En intervjustudie med lärare i grundskolan. Linköping University Electronic Press. Linköping 2013.
