Elin Persson
De afghanska sönerna
Bonnier Carlsen 2020
Barnböcker och ungdomsböcker handlar oftare än många tror om samhällsfrågor. Viktiga frågor, allvarliga frågor. Förra året gavs det ut hela 50 nya titlar som på olika sätt diskuterar klimatförändringar, kretsloppstänk och framtidsutsikter.
Jag har just läst en ny ungdomsbok av en ung debutant från Umeå som handlar om flyktingar. Boken kommer att leva med mig länge, länge. Jag längtar efter att få diskutera den med ungdomar och unga vuxna.
Så här beskriver författaren Elin Persson sina tankar om sin bok De afghanska sönerna:
”När jag började skriva De afghanska sönerna ville jag inte skriva en politisk text, jag ville bort från de politiska debatterna, närmare människorna. Jag ville bevara det jag hade sett innan minnena skulle ersättas av andra minnen. Jag skrev för att förstå, för att det gjorde ont i mig, i mina tankar, i mina leder. Det handlade om: Hur ska jag berätta det här så att människor förstår?
Nu får jag frågor som jag inte kan besvara. Människor som vänder sig till mig, vädjande: Hur tycker du att ett HVB-hem ska styras? Vad anser du om migrationspolitiken? Ska vi öppna gränserna? Varför blev det såhär? Vem tar hand om dem nu?
Att skriva om ett politiskt laddat ämne innebär att inte veta.
Jag skrev den här boken för att jag också undrar. Jag väntar också på svar.”
”Låt dem inte komma under huden på dig”, säger en mer erfaren kollega på HVB-hemmet Gnistan till den unga boendestödjaren Rebecka: ”Lämna det där till psykologer. Här gör vi så gott vi kan.”
Och Rebecka, jagberättaren i debutanten Elin Perssons starka och gripande debutroman, gör verkligen så gott hon kan: orkar, förmår, törs. Oftast följer hon regelverket när hon försöker vara ett stöd för Zaher, Hamid och Ahmed – detta utan att komma alltför nära (det får hon inte) dessa tre afghanska pojkar som hon ansvarar för.
Den yngste är fjortonårige Zaher, ännu ett barn.På fötterna har den tunne Zaher glittriga sandaler av plast. Han är livrädd för talibaner, han kan inte sova, han vill inte minnas.
I påsktid lägger Rebecka, pedagogiskt, fram fjädrar, papper och vattenfärg till de tre pojkarna på ett bord. Zaher strör fjädrar på sitt papper och skriver i rosa och rött: ”Jag saknar dig, jag älskar dig och mamma du är min ängel”.
Sedan strör han glitter ovanpå.
Några år äldre än Zaher är Hamid. Denne vänlige yngling skrider fram i korridoren, ler och bugar. Hans bönematta är viktig för honom, han plågas av ångest.
Hamids käkben uppskattas tillhöra en sjuttonåring. När Rebecka får veta att han nog är under arton år tror hon att han är säker i Sverige – men så får hon se Hamids kallelse till ett sista möte med Migrationsverket. Det är daterat ett år framåt. Hennes mer erfarna kollega säger då: ”Det är inget vi kan påverka, Rebecka”
I stilige, dansande, tjuvrökande Ahmeds papper står det att läsa att han har självskadeproblem och aggressionsproblem. Ahmed drömmer om flickor och om att bli frisör. Han frågar Rebecka hur man gör när man sätter på en kondom. När Ahmed får höra av Rebecka att alla kvinnor har månatliga blödningar, så är han säker på att detta inte gäller hans mamma.
Lille Zaher är ofta förtvivlad, då är det Ahmed som tröstar ömt. På dari.
Artonårige Ahmed vill tro att han ska slippa bli utvisad om han byter till sig det svenska namnet Adam.
I De afghanska sönerna finns ett kapitel som heter ”Journal”. Det är skrivet i en annan stil än bokens övriga kapitel. Alla andra kapitel består av Rebeckas personliga berättelse under det år då hon arbetar på HVB-hemmet. Men ”Journal” är journalanteckningar i strikt notisform. Notiserna handlar om Ahmeds sista tid i livet.
Jag är tagen. För det är med allvar, skärpa, omsorg och medmänsklighet denna roman för ungdomar och unga vuxna är skriven.
Författaren Elin Persson har erfarenhet av det hon berättar i sin roman. Under tre somrar rätt nyligen arbetade hon i långa arbetspass på ett HVB-hem och hade där ansvar för unga killar från Syrien, Eritrea och Afghanistan. Hon var rätt chockad av det stora ansvaret, men säger också i en intervju: ”Vi blev som en familj.”
Romanen De afghanska sönerna inleds med en dedikation: ”Till pojkarna. Tack för dagarna, de ljusa och de mörka.”
Lena Kjersén Edman
Lena Kjersén Edman är bibliotekarie, lektor i biblioteksvetenskap, läsfrämjare och kritiker.
Föregående artikel
Intensiva diskussioner ger mer rättvisa betygNästa artikel
Gränser i rörelse och gränser som inte får rubbas
