Katarina Lycken Rüter är en av svensklärarna som har vidareutbildat sig på grammatikkursen vid Göteborgs universitet. Hon deltar nu själv i ett forskningsprojekt om skrivutveckling.
Vad fick du med dig från kursen?
– Kursen gav mig utblick mot ett forskningsfält jag tidigare har varit okunnig om – Myhills forskning om metalingvistiskt förståelse och deras förhållningssätt till grammatik. Det var jättespännande. Själv är jag utbildad på 80-talet och läste väldigt lite grammatik. Jag har tillhört de lärarna som har undrat vad vi egentligen ska ha det till.
Varför blev du nyfiken på kursen?
– Intresset tog sin början genom samtal och samarbete med en kollega, Niklas Brismar Pålsson. Vi började resonera om skrivdidaktik och jag får erkänna att min skrididaktiska verksamhet inte var särskilt utvecklad.
– Niklas tog upp några grammatiska begrepp som han använder, och jag började att utforska dessa i min egen undervisning. Hur kan man få eleverna att se sitt eget språk och hitta alternativa sätt att uttrycka sig?
Hur har det gått sedan, efter kursen?
– Jag har verkligen har blivit hjälpt av att använda ett antal grammatiska begrepp i min skrivundervisning. Maia har på kursen förtjänstfullt beskrivit några grammatiska särdrag för olika typer av texter. Jag gör inga större grammatiska genomlysningar nu heller, men plockar det som är väsentligt för elevernas skrivutveckling.
Ser du någon skillnad för eleverna?
– Jag märker att de börjar tala på ett annat sätt om sina texter. De får syn på saker i sitt eget skrivande som de kan välja att förbättra och utveckla. Som att de kanske använder en väldigt monoton satskonstruktion, eller klämmer in åtta finita verbformer i en mening. Hur blir texten då?
Tycker du att det har blivit roligare med grammatik?
– Allt är roligare när man ger sig in i det. Men det är nog mest skrivandet jag är intresserad av, inte själva grammatiken. Jag brukar prata om grammatikens ocean – och att vi inte går längre in än till fotknölarna. Men jag och eleverna är intresserade av oceanen, där finns det saker som hjälper oss.
Du och några kollegor har tagit steget till egen praktiknära forskning i ämnet. Vad gör ni?
– Vi är tre lärare som har använt oss av de här grammatiska begreppen i undervisningen. Nu ska vi undersöka om det har lett till att eleverna använder sig av begreppen när de diskuterar sina texter i grupp, och se om det utvecklar deras skrivande. Vi kommer ställa upp mikrofoner och spela in deras samtal och analysera dessa. Det är ett tvåårigt projekt inom Stockholm Teaching and Learning Studies, med vetenskaplig ledning av Stockholms universitet.
Vad tror du om intresset för de här språk- och grammatikfrågorna bland svensklärarna generellt?
– Jag tycker mig se ett ökat intresse. Föreställningen att ”man kan skriva bara man kan läsa” håller på att luckras upp. Den här typen av kurser som GU ordnar får en viss spridning och bidrar också till att allt fler pratar om ett förändrat sätt att undervisa. Vi i gymnasiet kanske är lite sena på bollen, men vi närmar oss det lingvistiska fältet lite mer nu.
Enikö Arnell-Szurkos