top of page
  • ulrika01

Forskaren tipsar om bästa Fosseläsningen med eleverna

I helgen såg vi den norske dramatikern Jon Fosse ta emot nobelpriset i litteratur. Kristina Hermansson, docent och universitetslektor på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet, är en av få som forskat på honom. 2010 lade hon fram sin doktorsavhandling ”Ett rum för sig. Subjektsframställning vid 1900-talets slut”, om romaner av bland andra Jon Fosse.



Vilken var den första tanken som flög igenom ditt huvud när du hörde att Jon Fosse skulle få årets nobelpris i litteratur?


– Hjälp! Nu kommer jag att behöva svara på frågor, jag som inte förberett mig alls …!” Mottagaren tillkännages ju klockan 13 och jag skulle vara med och leda ett seminarium kl 13.15, men fick pipa i väg till kommunikatörerna medan min kollega ensam tog hand om seminariet.


Är du förvånad?

– Både och. Fosse har varit på tal i nobelprissammanhang det senaste decenniet, men eftersom han inte fått det tidigare, alla spekulationer till trots, trodde jag inte det skulle ske i år heller. Samtidigt finns en logik att han får det nu, när han inte bara återvänt till prosan utan också avslutat sitt stora prosaverk Septologin.  Och jag skulle säga att Fosse på många sätt är en klassisk nobelpristagare.


Vad är mest utmärkande för Jon Fosses författarskap?

– Det är hans flödande, rytmiska och starkt repetitiva stil. Tillvaron skildras som genom ett medvetande, och det är inte helt klart vad som är yttre och inre skeenden, vad som är nu och vad som är då. Intensiteten är hög, men intrigerna oftast närmast obefintliga. Tematiskt återkommer Fosse till oro, ältande, tvekan; oförmågan att komma till skott. Till livets stadiga gång och dödens närvaro; det obegripligt stora och förgängliga i det till synes triviala, vardagliga. Sedan är det värt att nämna hans enorma produktivitet, som utöver prosa och dramatik även omfattar barnlitteratur, lyrik och essäer. 

    

Vilken är hans ”bästa gren”? Vad gör honom värd priset?

– Jag vill påstå att alla sidor av författarskapet bär Jon Fosses signum. Men det var som dramatiker han slog igenom internationellt, kanske för att de minimalistiska pjäserna både är starkt förankrade i det norska Vestlandet, i det lilla livet i små fiskebyar, samtidigt som de griper rakt in i existentiella och sociala grundfrågor. De är öppna till sin karaktär och låter sig spelas på en mängd olika vis. De rymmer avgrundsdjup, men också humor. Här finns ett släktskap med Samuel Becketts absurdistiska dramatik, men med en annan ton, och stark inlevelse med de trevande, sköra gestalterna.


Vilka av hans verk skulle du rekommendera lärare att läsa med sina elever?

– Någon kommer att komma (2002, övers. Lars Norén) är en pjäs som skulle kunna engagera gymnasieungdomar med sin tydliga intrig och sitt innehåll. Dramat skildrar två unga människor som flyttat ut till landet för att leva ”ensamma tillsammans”, men svartsjukan och döden gör sig hela tiden påminda. Det är en uppgörelse med den kärleksmyt som vi bombarderas med genom såväl populärfiktion som sociala medier.


– Stängd gitarr (1988, övers. Steve Sem-Sandberg) är en av Fosses första romaner, en febrig gestaltning av en ung, trasig kvinna som råkar låsa sig ute när hon ska kasta soporna. I lägenheten finns hennes ettåring ensam. Vad som äger rum bakom den slutna dörren skildras inte alls; romanen uppehåller sig helt vid kvinnans perspektiv. Hon driver allt längre bort från lägenheten, inställd på att söka hjälp men inkapabel att göra det hon måste. Det är plågsam läsning, där läsaren känner med den utsatta huvudpersonen samtidigt som hennes plågsamma oförmåga kombinerad med ovissheten om vad som sker med det övergivna barnet väcker alltmer frustration. Efter läsningen finns mycket att prata om, både vad gäller form och innehåll.


– Hundmanuskripten (2019. övers. Christian Ekvall) består av tre berättelser, alla med olika medelålders hanhundar som protagonister. Detta hör tveklöst till Fosses mer lättillgängliga verk, med en lågmäld humor. Här finns såväl punkter som kapitelindelning men fortfarande märks författarens karaktäristiska uttryckssätt. Titeln riktar sig även till yngre läsare, och bör inte minst genom sitt tilltal och berättarperspektiv fungera på högstadiet och gymnasiet. Det handlar om vänskap, förluster, äventyr och grånande tvåsamhet. Bland de antropomorfa jyckarna finns både tafatta ungkarlshundar, fnissiga tikar och mer försigkomna djur. Det genomgående manliga hundperspektivet öppnar för reflektion och samtal om såväl djurisk som mänsklig samvaro som om relationerna emellan. Framställningen ger också anledning att diskuterasociala normer kring kön och kärlek.


Vilket är ditt eget favoritverk?

– Det är nog Stängd gitarr. Den slår an på djupet. Med berättartekniskt enkla men ytterst effektiva verktyg frammanas en situation läsaren knappast vill vidkännas, men drivs rätt in i.

bottom of page