Grannspråk blir relevanta när nordiska skolor samarbetar

Med små medel kan du vidga svenskan till skandinaviska. Det är som att ”ta tre, betala för en”, skriver Edith Marelli, som bjuder på sina tips för hur du får eleverna att förstå att de förstår mer norska och danska än de tror. Och hur en utsträckt hand kan ge ringar på vattnet över hela Skagerak.

Elever från danska Kolding besöker elever i svenska Malmö.

Varför ska vi hålla på med nordiska språk i svenskundervisningen egentligen? Har vi inte nog med allt det som står i läroplanen om vårt eget språk? Och med tanke på allt som sägs i media om svenska elevers förmåga att skriva och läsa – hur ska vi då ha tid med andra språk? 

Min fråga är tvärtom – varför inte nordiska språk?

Vi i Norden har fått ett fantastiskt lingvistiskt erbjudande: ”ta tre betala för en!” Och med en ganska liten insats kan man få elever att nappa på det, och upptäcka att de faktiskt förstår ganska mycket danska och norska. Det gäller bara att få dem att fatta att de fattar. Attityder till språk påverkar förståelsen, så en liten förändring i inställning kan få elever att upptäcka en språklig kompetens de inte visste att de hade. Från att förskräckt tänka att de inte förstår allt, till att tryggt konstatera att de ändå förstår ganska mycket. Genom grannspråksundervisning kan vi få elever att öka sin språkliga uppmärksamhet och språkkänsla i både andra och sitt eget språk.

Det ska sägas på en gång att det inte handlar om att faktiskt lära elever danska eller norska, utan om att lära elever att de förstår danska och norska. Det gör att undervisningen kan präglas av ett lekfullt utforskande. Att ta in danska och norska på ett naturligt sätt i undervisningen kan göra att ett och ett blir både tre och fem om man vill. Jag ska snart komma till några konkreta exempel på det. 

Men först vill jag säga att för mig har grannspråksundervisning handlat om en förändring i både attityd och perspektiv. Jag har slutat oroa mig för att eleverna inte förstår från början eller tycker att det är svårt. Med inställningen att man kommer att förstå är att halva jobbet redan gjort, och i undervisning med nordiska språk är det alltid både lättare och roligare att fokusera på det vi förstår än att hänga upp sig på de enstaka saker som känns obegripliga. 

Så, hur gör man nu då? Jag ska ge några exempel som fungerat bra i min egen undervisning.

Det första tipset handlar om att kombinera text och tal. Om man som svensklärare ska undervisa om tal i olika sammanhang kan man lika gärna lyssna till tal på norska eller danska som på svenska. Då finns genast ett mycket större urval, till exempel är Jens Stoltenbergs tal i Oslo domkyrka efter Utöya-attacken och Drottning Margretes nyårstal 2023 när hon abdikerade lätta att hitta online, och båda är översatta till svenska. Man kan börja med att lyssna på talet och samtidigt titta på en utskrift på originalspråket innan man läser översättningen. Fördelen med tal i formella situationer är att det talade språket är välartikulerat och generellt ganska långsamt. Uttal och stavning av ord kan också komplettera varandra där vissa ord stavas ”konstigt” – med svenska ögon – men uttalas likt, och vice versa. Troligen konstaterar eleverna att de förstod ganska stora delar av talet när de lyssnade på det.

     Ett annat sätt är att låta eleverna bli språkdetektiver. Läs en novell som är översatt till svenska från ett annat skandinaviskt språk och låt därefter eleverna se texten på originalspråk. Uppgiften blir att hitta ett visst antal ord på originalspråket. Välj en modern text, så att inte okänd kontext och omodernt språk i sig blir ett hinder. Hoppa alltså gärna över Ibsen och H. C. Andersen. Eleverna tycker däremot att det är ganska skojigt att ta reda på att ”dunjacka” heter ”boblejakke” på norska. 

När undervisningen handlar om ämnen som berör fler än oss i Sverige kan man också passa på att vidga perspektiven. För minoritetsspråk har jag till exempel med en kort artikel på norska om samiska, eftersom situationen för minoritetsspråken i Norge är snarlik den i Sverige.

Jag tar då upp den på tavlan med projektorn och vi läser texten högt tillsammans för att alla ska förstå den på ett ungefär. Om eleverna vill kan de också försöka läsa högt på norska. Att uttalet blir lite si så där kan bidra till en lättsam stämning där vi allihop testar att ”smaka” på språket. På så vis kan grannspråken komplettera, bredda och fördjupa ämnet minoritetsspråk. 

Ett annat exempel är ett kort

Danska och svenska elever på gemensam historielektion när Kolding-eleverna kom till Malmö.

tema­arbete jag gjort med en kollega som undervisar i juridik. Inom temat ”Norden” skulle vi arbeta med gängkriminalitet, ett ständigt aktuellt ämne, tyvärr. Min kollega skulle presentera den så kallade ”bandeparagraffen” i dansk lagstiftning, eftersom det diskuteras att även införa en liknande ”gängparagraf” i Sverige. 

Först lät jag eleverna i klassen läsa wikipediaartikeln om paragrafen på danska. I grupper fick de sedan uppgiften att skriva en egen artikel om den danska lagstiftningen, för en svensk publik. Den grupp som skrev bäst artikel, med relevanta svenska källor, skulle få sin text publicerad på svenska Wikipedia. Efter lek­tionen la jag upp den text jag tyckte blev bäst på Wikipedia, och nästa lektions­pass, tillsammans med juridikläraren, inleddes med att klassen fick se ”sin egen” artikel. Den texten ligger fortfarande kvar ganska oförändrad. 

När min kollega sedan inledde sin lektion i juridik var klassen redan lite insatt i vad lagstiftningen i Danmark handlade om och vilken kritik som framförts där. 

Nackdelen med lektionsupplägget är givetvis att det bara kan genomföras en gång, sen finns artikeln redan. Men med lite nyfikenhet och research kan man säkerligen hitta olika norska och danska företeelser, personer, händelser och så vidare som kan förklaras för en svensk publik.  

Jag själv har alltid varit intresserad av våra skandinaviska grannländer, och har bland annat arbetat i både Danmark och Norge kortare perioder, samtidigt som jag är upp­vuxen med ett minoritetsspråk, meänkieli, som jag inte fick lära mig, så språkfrågan i Norden ligger mig varmt om hjärtat. 

För ett par år sedan fick jag möjlighet att gå en ”språkpilotkurs” i Norge, en utbildning som finansieras av Nordiska ministerrådet med syftet att stärka nordiska relationer och ömsesidig förståelse. Utbildningen ges omväxlade i de nordiska länderna och erbjuds både till högstadie- och gymnasielärare. Detta kan jag varmt rekommendera, då det ger många möjligheter till kontakter och inspiration. 

I mitt fall innebar det att Malmö Borgarskola, där jag jobbade, erbjöds att delta i NordUng-projektet som syftar till att utveckla undervisning i de nordiska länderna med ett nordiskt fokus. Mottot för NordUng är att börja i det lilla för att låta projektet växa, och precis så blev det för oss. 

Genom NordUng fick vi kontakt med Katedralskolen i Oslo, som bjöd in oss att besöka deras temavecka ”Nord” förra hösten. Jag, ett par kolleger och ett tiotal elever fick vara med när Katedralskolens alla elever i olika grupper under en hel vecka fördjupade sig i alla möjliga aspekter av temat ”Nord” – från grupparbeten om frövalvet på Svalbard, Olov Haraldsson, Nordens första helgon, numera på instagram, till föreläsningar av språkforskarna som skapade språken i tv-serien Beforigners och seminarier om Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. 

Malmö Borgarskola besökte Katedralskolen i Oslo och deltog i deras temavecka "Nord" hösten 2024.

Lärarna på Katedralskolen och deras elever gjorde verkligen ett fantastiskt arbete, som våra elever fick delta i. Genom dessa kontakter kopplades även IBC Kolding i Danmark in, vilket i början av 2025 gjorde att en ansökan till ett NordPlus-samarbete lämnades in och blev godkänd. 

De här utbytesmöjligheterna kanske inte är tillgängliga för alla, men jag vill återigen understryka att det handlar om att börja smått. Norden i skolan erbjuder till exempel möjlighet att delta i nordisk skolchatt där man på ett enkelt sätt kan få kontakt med elever i andra nordiska länder. 

Nu har jag lämnat Malmö Borgarskola för en doktorandtjänst på Karlstads universitet, men jag vet att ett första NordPlus-utbyte med de danska eleverna från Kolding ägde rum tidigare i höst och kolleger berättar hur intresset för nordiska frågor, har ökat både bland eleverna och lärarna. En annan lärare på skolan har också bytt jobb och tagit med sig det nordiska samarbetet till sin nya arbetsplats. 

Jag tror också att alla vi lärare som har deltagit i de nordiska utbytena har satt stort värde på att få byta erfarenheter med lärare i andra nordiska länder eftersom vi har mycket gemensamt, men ibland på lite olika sätt. Det var också det nordiska perspektivet som indirekt förde mig in på forskarbanan. Även om mitt projekt inte har ett uttalat nordiskt fokus är universitetsvärlden i hög grad samnordisk och hittills har jag haft mer nytta av min ”skandinaviska” än min engelska.

För att parafrasera den norska forskare jag lyssnade på så sent som i förrgår: det som sker i Sverige är inte helt unikt – det händer även i Skandinavien. Om man börjar med sin egen nyfikenhet kommer det finnas andra som också är nyfikna. Tanken på att rodda ett NordPlus-samarbete kan lätt kännas övermäktigt, men om man i stället börjar med att fundera över vad som sägs i Norge eller Danmark om det undervisningstema som ligger framför en, då utökar man sina resurser – och efter hand kan samarbetet växa. Ett litet skifte i perspektiv kan leda till helt oväntade upptäckter.

Av: Edith Marelli, 

svensklärare och doktorand i litteraturvetenskap Karlstads universitet