En kulturtidskrift som skrivs av unga för unga fyra gånger om året. Så går det till.
Redaktör Abram Martina Lowden tar oss med på höstens första redaktionsmöte.
Illustration: Bo Paulsen
En kväll sent i augusti samlas pontonredaktionen till möte på ungdomsbiblioteket
PUNKT vid Medborgarplatsen i Stockholm.
Snart uppstår engagerade diskussioner om innehållet i det kommande numret. Vad
har vi för uppslag till artiklar och krönikor? Vilka personer ska vi intervjua? Vår
nyaste redaktionsmedlem, Björn, berättar att han arbetar med en essä. Temat är
stjärnor och ibland övergår texten i poesi – skulle det funka?
– Låter som en typisk pontontext. Du behöver inte välja mellan poesi och essä, din
text kan få vara både och, säger jag.
Det är Björns första pontonmöte, men under de senaste åren har han skickat in
många dikter till oss. För utöver det redaktionella materialet innehåller ponton texter
och bilder av ungdomar från hela Sverige. Alla mellan 14 och 21 år kan skicka in
poesi, prosa, serier, foton, teckningar och målningar till oss. Redaktionens
medlemmar är också i den åldern, undantaget undertecknad och min kollega Olga
Beletski. Vår roll är att leda arbetet med ponton, men hela redaktionen diskuterar allt
insänt material och väljer vad som ska vara med i tidskriften.
Dessa textsamtal är pontons hjärta.
Under några intensiva timmar pratar redaktionen om de insända bidragen. Hur tolkar
vi den här texten – handlar den om sex, gud eller ödet? Vad gör rytmen med dikten
Vilka rader älskar vi och varför?
Tillsammans förstår vi mer än vi hade gjort på egen hand. En persons entusiasm drar
med fler. Vi ändrar oss. När det kommer till redaktionens egna texter handlar min roll
som redaktör om att ge både frihet i skapandet och ramar för det. I praktiken handlar
det ofta om att inte gripa in i en text förrän det behövs, utan lita på skribenterna.
Några undrar hur långt de får skriva, andra undrar hur kort en text får vara. De brukar
få samma svar: skriv texten först, så tar vi det därifrån. Kanske visar sig texten på 15
000 tecken rymma en kärna på betydligt färre tecken. Kanske väcker texten på 1500
tecken frågor hos mig – frågor vars svar kan bli en fortsättning på texten. Eller så ska
texterna vara just så långa som de är.
En del ungdomar behöver ramar. De kan säga: jag vill skriva, men jag vet inte vad
eller hur. Då är det bra att vi har ett antal fasta inslag i varje nummer, med given
struktu och bestämt teckenantal. Det kan hjälpa att ha både en tydlig ram och en
möjlighet att se hur andra arbetat inom den ramen. Och vill man sedan bryta sig ur
den givna ramen, så varsågod!
Somliga har lätt för att tänka och tala, men svårt för att skriva. I deras fall kan de
behövas en omväg för att skapa text av tankarna. Härom numret hade vi ett ämne
som engagerade flera, men dagarna gick och inget blev skrivet. Så i stället
diskuterade vi ämnet, spelade in samtalet, transkriberade det och skrev rent det.
Ett annat sätt att övervinna motstånd är att skriva gemensamt. En gång skrev
redaktionen diktrader som alla började med orden ”Jag vill”. Sedan flyttades raderna
om tills de bildade en lång dikt.
Andra gånger har alla fått bidra med sina bästa råd mot prestationsångest, sin
läshemligheter eller sina dagboksanteckningar från pandemin.
Ibland har ponton kallats skola, med prefix som plant-, skriv- eller författar-. Jag
värjer mig för det ordet, eftersom vi inte strävar efter att lära ut något. Vi vill bara ge
unga en tidskrift där de kan läsa varandra och lära sig av varandra. I mina ögon
är de redan författare.
– Jag trodde inte att det skulle vara så fritt, det känns som att vi kan göra
vadsomhelst
hör jag Björn säga till en av de andra redaktionsmedlemmarna efter mötet.
Exakt den känslan vill vi ge alla som medverkar i ponton. Att det går att skriva vad
som helst, hur som helst. Att de får delta.
Skribent: Abram Martina Lowden, redaktör för Ponton
Illustration: Bo Paulsen
Comments