top of page
  • Redaktionen

Litteratur + grammatik = sant


Att förena grammatik och litteratur i svenskundervisningen har många didaktiska möjligheter. Agnes Strandberg, doktorand vid Luleå tekniska universitet, berättar hur det kan gå till.

Svensklärare måste idag förhålla sig till kunskapskravens blockuppställningar av olika innehållsområden, vilket i praktiken ofta resulterar i att grammatiken blir ett isolerat innehållsmoment i svenskundervisningen. Det är synd eftersom grammatikundervisningen då riskerar att bli isolerad från faktisk språkanvändning. I stället blir tillrättalagda exempelmeningar utgångspunkt, där eleverna tragglar olika grammatiska begrepp som de har svårt att förstå syftet med.


Utgångspunkten i ett gemensamt kommunikativt sammanhang erbjuder andra ingångar, där grammatik snarare får utforskas deskriptivt utan att diskussioner om rätt och fel heller blir fokus (Myhill, 2021). Här kan den skönlitterära texten erbjuda många ingångar, eftersom den kan bryta sig fri från språkliga konventioner och grammatiska regler. På så sätt kan grammatikundervisningens sammankoppling med skönlitterära texter utveckla elevers förståelse för språkets variationsrikedom och samtidigt skapa en meningsfull inramning för grammatiken. Tillsammans med sex gymnasielärare i svenska har jag designat och testat kontextualiserad grammatikundervisning, där bland annat skönlitterära texter var utgångspunkten. Syftet var att utveckla elevernas språkliga medvetenhet, där de förväntades kunna identifiera en grammatisk struktur för att sedan koppla samman den med dess funktion och retoriska effekt i en viss kontext. Lärarna valde att integrera explicit grammatikundervisning till läsningen av Stina Jacksons spänningsroman Silvervägen. I praktiken innebar detta att lärarna växlade mellan att ha lektioner där de läste och diskuterade romanen, med lektioner där språket i romanen sattes under lupp.


Normbrott som utgångspunkt Mot bakgrund av att skönlitterära texter innehåller syntaktiskt varierade satser och meningar och inte är lika låsta vid grammatiska regler som exempelvis sakprosa, blev syntaktisk ofullständighet vårt primära fokus. I romanen vi utgick ifrån använder sig författaren exempelvis återkommande av grammatiskt ofullständiga meningar för att skapa en stilistisk effekt i texten. Bakgrundstanken var att utforskande av just icke huvudsatsformade meningar i en roman kan utveckla elevers förståelse för hur språk strukturellt fungerar, exempelvis hur en sats är strukturellt uppbyggd, samt hur grammatik kan användas för att skapa en stilistisk effekt (Schuster, 2006). I en övning fick eleverna bland annat analysera nedanstående textutdrag från romanen:

Meja låg med händerna över magen och försökte att inte lyssna efter ljuden. Hungern som skrek under hennes fingrar och sedan det andra. De äckliga ljuden som trängde sig upp genom de glesa golvplankorna. Siljes flämtande andhämtning och sedan hans, den nye mannens. Gnisslandet från sängstolparna och så hunden som började skälla. Hon hörde hur mannen röt åt den att gå och lägga sig.

(Jackson, 2018, s. 13–14).

I exemplet ser vi hur författaren valt att använda en rad icke huvudsatsformade meningar för att skapa emfas åt enskilda led. De ofullständiga meningarna fungerar som preciserande tillägg till remat [ljuden] i den inledande meningen. I en analys av en gruppövning där eleverna försöker identifiera de ofullständiga meningarna i textutdraget samt reflektera över dess effekt i den skönlitterära texten visade det sig att det var när eleverna gjorde denna sammankoppling av meningarna som de kunde identifiera och förklara den syntaktiska (o)fullständigheten (Strandberg & Toropainen, 2022). Under övningen skedde vidare en rörelse mellan olika språkliga nivåer där eleverna diskuterade den grammatiska strukturen, författarintentioner och retorisk effekt.

Inledningsvis uttryckte emellertid lärarna att analyser av grammatiska strukturer i den skönlitterära texten också kunde utgöra en risk vad gäller läsningen av romanen. De ville inte att den skönlitterära upplevelsen skulle förstöras av att romanen ”dissekerades” på det sätt som det grammatiska fokuset kunde innebära. Vid utvärderingen av undervisningen verkade emellertid detta inte ha blivit ett problem, då eleverna visade sig kunde skifta mellan de olika fokusområdena under en och samma lektion. Detta märktes även under den tidigare nämnda övningen, där eleverna inledde med att diskutera den grammatiska strukturen, för att sedan avsluta i diskussioner om den återgivna scenens betydelse för huvudkaraktären i romanen.

En central del av grammatikundervisningen är att stötta eleverna i att upptäcka språkliga strukturer. Ur ett grammatiskt perspektiv kan därför användningen av autentiska texter, i form av exempelvis en roman, även tänkas försvåra beskrivningen av ett grammatiskt fenomen eftersom dessa texter tenderar att variera samt innehålla talspråkliga exempel som förvirrar eleverna. Det som visade sig särskilt spännande i övningarna som lärarna iscensatte var emellertid att det var när syntaxens principer inte förverkligas i ett textutdrags meningar som eleverna blev uppmärksammade på en underliggande grammatisk struktur. De diskussioner som eleverna hade om textutdraget kan därefter fungera som en grund för en mer fördjupad grammatikundervisning. Däremot är det avgörande att man som lärare på förhand väljer ut lämpliga exempel ur texten. Om eleverna förutsättningslöst ska identifiera meningar ur valfritt avsnitt i romanen riskerar nämligen alla möjliga grammatiska fenomen att aktualiseras och undervisningens fokusområde kan hamna i skymundan.


Grammatiken får ett sammanhang Det såväl lärarna som eleverna i huvudsak uppskattade var trots allt att utgångspunkten i den skönlitterära texten resulterade i att grammatiken fick ett sammanhang. Lärarna konstaterade exempelvis att det var tacksamt att utgå från romanen eftersom de alltid hade något att återknyta det grammatiska innehållet till samt att eleverna upplevdes bli mer engagerade när de kände igen meningarna och innehållet.

I en avslutande enkät där eleverna fick utvärdera undervisningen lyftes bland annat att utgångspunkten i Silvervägen upplevdes som positiv eftersom de tyckte det blev lättare att förstå grammatik när man kunde koppla den till något samt att de fick förståelse för ”hur saker och ting hängde ihop”.

I stället för att isolerade och förkonstruerade exempelmeningar avsedda för exempelvis satslösning blir det enda eleverna möter i grammatikundervisningen, erbjuder alltså den skönlitterära texten andra ingångar där ett brett spektrum av språkliga resonemang kan äga rum. Eleverna kan växla mellan att prata om den kommunikativa kontexten och författarens intentioner till att prata om vad som kännetecknar en enskild grammatisk struktur. När faktisk språkanvändning är utgångspunkten behöver grammatikundervisningen inte heller stanna vid att vara ett moment som avhandlas under en begränsad tidsperiod, utan kan i stället bli en aktiv del av kursen. Grammatik och litteratur kan med andra ord resultera i en lyckad förening och det är kanske just när grammatiken bryter sig fri, som språkliga strukturer och mönster på bästa sätt kan aktualiseras i svenskundervisningen.

Agnes Strandberg Doktorand i Svenska med didaktisk inriktning Institutionen för Hälsa, lärande och teknik Luleå tekniska universitet

REFERENSER Jackson, S. (2018). Silvervägen. Månpocket.

Myhill, D. (2021). Grammar re-imagined: Foregrounding understanding of language choice in writing. English in Education, 55(3), 265–278.

Schuster, E. H. (2006). A fresh look at sentence fragments. English Journal, 95(5) 78–83.

Strandberg, A. & Toropainen, O. (2022) ”Det bygger liksom på att man vet sammanhanget”: Elevers resonemang om syntaktisk (o)fullständighet i en skönlitterär text. Nordic Journal of Literacy Research, 8(1) 1–21.

Comments


bottom of page