Skolan erkänner inte pojkars läsning som viktig

Pojkar läser. Men inte alltid på sätt som värderas lika högt i skolan som annan läsning, vilket kan ge pojkar dåligt självförtroende som läsare. Det visar professor Stig-Börje

Asplunds forskning om pojkars och mäns läsning.

Professor Stig-Börje Asplund, Karlstads universitet. Foto:Cathrine Andersson Busch

Hur ska vi få pojkar att läsa mer och bättre? Det är en fråga som ofta ställs även i internationella sammanhang. Frågan visar att pojkars läsning berör och engagerar många. Den är viktig eftersom läsning också handlar om social rättvisa. Samtidigt är den problematisk på så sätt att den drar alla pojkar över en kam. För det finns ju såklart pojkar som också läser mycket och ofta, lika mycket som det finns flickor som tycker att läsning är jobbigt, tråkigt och svårt. När vi talar om pojkar som inte läser måste vi alltså också fundera över vilka pojkar vi menar: olika pojkar läser olika mycket, olika gärna och i olika sammanhang.

Vi vet sedan länge att hemförhållanden påverkar hur väl elever klarar av skolan. Pojkar från resurssvaga hem har över tid haft större utmaningar i skolarbetet. Det visar de standardiserade lästester som exempelvis PISA och PIRLS genomför. Där framgår tydligt att ju mindre resurser man bär med sig hemifrån, desto svårare får man att prestera i lästesterna. Socioekonomisk bakgrund slår hårdare än kön i flera avseenden. Skolverkets analys av PIRLS 2021 visar också att gapet mellan elever med svenska som första- respektive andraspråk ökar, vilket komplicerar frågan ytterligare.

Men forskning visar också att geografisk plats spelar roll. Var pojkar bor har alltså betydelse för vad, varför och hur de läser. Pojkar som bor på landsbygden, i mer eller mindre rurala områden, läser texter och läser på ett sätt som ofta marginaliserats i skolan. Detta gäller inte enbart i Sverige.

Guinness rekordbok är en favorit hos många pojkar från mellanstadiet och uppåt.

Exempelvis har jag i en studie tillsammans med en australiensisk forskare visat hur landsbygdspojkars läspraktiker i Australien och i Sverige har negligerats i skolan över tid (Scholes & Asplund, 2021). Inte sällan har pojkar och män, som i studien berättat om sin relation till läs­ning, upplevt att det de läser inte riktigt har räknats i skolan. Den läsning de engagerat sig i utanför klassrummet har inte värderats lika högt som den mer formella läsning som skolan velat att de ska ägna sig åt.

Jag har i min egen forskning träffat många pojkar och män som upplevt just detta, vilket gjort att de ofta förminskat sig själva som läsare. Det bekräftas även i annan forskning. Till exempel har den brittiska forskaren Gemma Moss visat hur pojkar

Pojkar och män läser ofta böcker som är kopplade till något slags praktisk aktivitet. Men skolan räknar fokuserar oftast på skönlitteratur som läsning.

som av sina lärare, ofta implicit, pekas ut som ”svagare” läsare undviker läsning av vissa texter i skolmiljöer för att minimera risken att känna sig misslyckade såväl inför sig själva som andra. De strate­gier pojkarna utvecklar för detta gör att de över tid tappar alltmer i läsförmåga och läslust jämfört med sina klasskamrater.

Men vad forskning också visar är att många av de pojkar som pekas ut som ”dåliga” eller ointresserade läsare i själva verket läser. I en del fall ganska mycket och inte sällan ganska komplicerade texter. Problemet är bara att de anses läsa fel texter. Eller att de läser på fel sätt. Ett exempel, som jag visat i min forskning, är hur pojkar och män på landsbygd ofta engagerar sig i läspraktiker där de överför det lästa i förkroppsligad handling. Det kan exempelvis handla om att de läser en instruktion eller en manual för att sedan skrida till handling och renovera eller skapa något. Här sammankopplas läsningen med fysisk aktivitet, och inte sällan hägrar något framtida projekt. De läser för att lära sig något, och för att göra något. Det finns alltså en framåtrörelse i läsningen, vilket signalerar att pojkar inte enbart behöver stimulans för stunden för att tycka att läsning är en aktivitet värd att engagera sig i, som en del forskning hävdar.

"Att återkommande under sitt liv – som pojke och man – få erfara att den läsningen inte är viktig och inte spelar någon roll, vad ger det för signaler?"

Talet om pojkars minskade läsengagemang och läsintresse äger ofta rum i en läsdiskurs där den skönlitterära boken utgör normen. Den läsningen är naturligtvis viktig och idag ser vi en snabbt växande internationell läsforskning där de många fördelarna med den frivilliga, skönlitterära läsningen lyfts fram på övertygande sätt (se exempelvis Cremin & Scholes, 2024; Webber et al., 2025).

Men när den skönlitterära läsningen betonas riskerar andra läspraktiker att hamna i skymundan, exempelvis läsning av sakprosa. Ofta har den läsningen både förknippats med pojkar och ansetts som lite mindre viktig (Merga, 2017). Den har exempelvis beskrivits som mer instrumentell, och som en läspraktik som bland annat saknar emotionella dimensioner och därför är, enligt samma argumentation, en läspraktik som tilltalar pojkar mer.

Detta ifrågasätter dock

Kuzmičová och Supa (2024) i en nyligen publicerad studie. Studien visar hur barn visst engageras känslomässigt i faktatexter, men också att läsningen stimulerar deras fantasi. Kuzmičovás och Supas forskning visar att vi behöver vara vaksamma på de signaler som skickas ut till barn och unga när vissa läspraktiker kategoriseras som mindre viktiga än andra, eller saknar inslag som vi ser som betydelsefulla, när de kanske inte alls gör det.

I ett pågående forskningsprojekt, som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, studerar jag och forskarkollegor vid Karlstads universitet rurala arbetarpojkars och arbetarmäns läspraktiker över tid och generationer. Genom upprepade livshistorieintervjuer får tre generationer män från flera familjer (från gymnasieåldern till 80-årsåldern)

berätta om sin relation till läsning från barndom fram till idag.

Där kan vi se hur deras läsning av fiktiva berättelser och sakprosatexter med lokal anknytning i lands- och- skogsbygd  bland annat används som en viktig resurs för att upprätthålla lokala praktiker och livssituationer. Därigenom blir läsningen en viktig del av skapandet av en lokal gemenskap. Genom att exempelvis läsa lantbrukstidningar, jakttidskrifter, faktaböcker och skönlitterära böcker om skogen, jakt och fiske formar männen en lokal kunskapspraktik där bland annat just jakt är central. Läsningen blir då en fråga om tillhörighet, och den blir värdefull för ett framtida och meningsfullt liv på landsbygden. Att återkommande under sitt liv – som pojke och man – få erfara att den läsningen inte är viktig och inte spelar någon roll, vad ger det för signaler?

Olika pojkar läser alltså olika texter med olika ingångar och syften. Kanske kan ett sätt att möta pojkar som inte alltid känner sig som läsare i en skolkontext vara att skapa utrymmen där de ges möjlighet att prata om sig själva som läsare; om vad, hur och varför de läser och vad läsningen gör med dem. Att det skapas utrymmen för samtal om varför vi överhuvudtaget läser, och vad läsning kan användas till. Och att läsning kanske inte alltid behöver låta sig mätas.

"Med ett tydligt syfte har också lusten och engagemanget kommit"

Många av de pojkar och män jag träffat i mina studier har berättat att det inte alltid riktigt framgått för dem vad poängen med läsningen i skolan varit. Trots detta har de gjort det de varit ålagda att göra: de har tagit ansvar för sina studier och de har läst texterna och gjort uppgifterna. Oftast med motivet att det är viktigt att klara av skolan med godkänt betyg, och kanske mindre ofta för att det varit lustfyllt. När de däremot har berättat om den läsning de engagerat sig i utanför skolan blir det tydligt att de vetat vad själva syftet och poängen med läsningen varit.

Med ett tydligt syfte har också lusten och engagemanget kommit. I sak är detta kanske inte något nytt för alla oss som på något sätt engagerar oss i läsfrämjande arbete, vare sig vi gör det som föräldrar, lärare, bibliotekarier eller forskare, men det tål likväl att upprepas. Utan mening och engagemang blir det ännu svårare för de pojkar som känner att de står lite vid sidan av skolans läsgemenskap att kliva in i den.

Stig-Börje Asplund,

professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet

Referenser:

Cremin, T., & Scholes, L. (2024). Reading for pleasure: scrutinising the evidence base – benefits, tensions and recommendations. Language and Education, 38(4), 537–559.

Kuzmičová, A., & Supa, M. (2024). Interesting facts: holistic interviews on children’s nonfiction engagement. Language and Education, 38(4), 560–577.

Merga, M. (2017). Do males really prefer non-fiction, and why does it matter?. English in Australia, 52(1), 27-35.

Scholes, L., & Asplund, S. B. (2021). The making of male reader identities across generations: assemblages of rural places in shaping life as a male reader in Australia and Sweden. British Journal of Sociology of Education, 42(8), 1192-1209.

Webber, C., Wilkinson, K., Duncan, L. G., & McGeown, S. (2025). Motivating book reading during adolescence: qualitative insights from adolescents. Educational Research, 67(1), 79–97.