Så funkar gemensamma skrivprocesser i AI-eran

Vem skriver egentligen? Mindy Svenlins avhandling om kollaborativt skrivande visar att fler aktörer än skribenterna samverkar när texten blir till: webbsidor, bilder, musik och publik. Här berättar hon om relevanta forskningsresultat i en tid när AI skriver allt mer.

Forskaren Mindy Svenlin följer gymnasieelevers kollaborativa skrivande på nära håll och studerar hur texten växer fram i samspelet mellan elever och verktyg.

Att samarbeta i skrivande är ett väletablerat arbetssätt i skolan i dag. I min doktorsavhandling har jag intresserat mig för det gemensamma skrivandet, kollaborativt skrivande, som historiskt sett har definierats antingen snävt, med krav på till exempel ömsesidig interaktion under hela skrivprocessen, eller brett, delat ansvar och beslutsfattande samt att endast ett gemensamt dokument produceras. Allt skrivade är kollaborativt, eftersom en skribent alltid omges av andra texter, ord och människor.

Den grundläggande utgångspunkten i min avhandling är att allt skrivande är relationellt. Det betyder att skrivandet uppstår i relation mellan olika deltagare, såsom olika människor, tangentbord, skärm, papper och penna och annat. När dessa mänskliga och icke-mänskliga deltagare möts produceras tankar, idéer och text – alltså det som vi uppfattar som skrivande. 

Att förstå allt skrivande som relationellt innebär ett skifte i synen på det kollaborativa skrivandet, men även i hur själva skrivprocessen uppfattas. Skrivprocessen, som historiskt sett har uppfattats som en individuell verksamhet i människans hjärna, blir plötsligt något som delas inte bara med andra människor utan även med andra icke-mänskliga deltagare, som till exempel datorer och mjukvaror. Den fråga jag undersöker i avhandlingen är därför hur vi ska uppfatta skrivprocessen och kollaborativt skrivande när skrivandet förstås som relationellt.

Doktorsavhandlingen, med titeln Trusting the process in collaborative writing (Svenlin, 2025a), som jag lade fram i november 2025 som en dubbel examen vid Åbo Akademi och Umeå universitet, består av tre självständiga artiklar. Den första är en litteraturstudie över tidigare forskning om kollaborativt skrivande. I den andra och tredje artikeln analyseras material från ett skolmusikalprojekt där två gymnasieklasser samarbetade genom att skriva, producera och uppföra en skolmusikal på två orter i svensktalande Finland. Totalt deltog 35 gymnasieelever i projektet och deras samtal och datorskärmar dokumenterades genom ljud- och skärminspelningar när de skrev scener till manuset i mindre grupper.

Studiernas resultat sprider ett nytt ljus över kollaborativt skrivande och öppnar upp för nya sätt att förhålla sig till skrivande i vår samtid. Till exempel är kollaborativt skrivande inte så linjär som det tidigare framställts, utan snarare en flytande process som flätas samman med den produkt den så småningom resulterar i. Det behöver vi förstå om vi ska förstå skrivande i en tid när människor i allt högre utsträckning promptar och AI formulerar. Vi ska återkomma till det. 

I avhandlingens litteraturstudie undersökte jag och Jon Olav Sørhaug från Agder universitet i Norge vad vi vet och inte vet om kollaborativt skrivande i en skolkontext. Vi fann att tidigare forskning främst har fokuserat på yngre årskurser medan gymnasiet är underrepresenterat, att det kollaborativa skrivandet främst sker inom facklitterära genrer samt att forskningen främst bygger på olika ”sociala” teorier (såsom sociokulturell teori eller sociokognitiv teori). Studien visade också att forskning om kollaborativt skrivande i första hand har fokuserat på utkastskrivande och textredigering, medan skrivprocessens tidigare skeden (brainstorming, planering) inte har fått särskilt mycket uppmärksamhet.

Därför fördjupade jag och Sofia Jusslin, biträdande professor vid Helsingfors­ universitet, oss i gymnasieelevers brain­storming i kollaborativt skrivande i avhandlingens andra artikel. I artikeln analyserades skärm- och ljudinspelningar från gymnasieelevers skrivande av scener till skolmusikalen i mindre grupper. 

Studien visade att det var svårt, nästintill omöjligt, att avgöra när eleverna brainstormade till skillnad från andra aktiviteter i skrivprocessen som utkastskrivande, redigering och planering. Skrivprocessen framstod som betydligt mer rörig än vad tidigare teorier om skrivprocessen har låtit förstå. Dessutom fann vi att betydelsen av icke-mänskliga deltagare i det kollaborativa skrivandet påverkade skrivprocessen i högre grad än vad vi hade räknat med och vad tidigare forskning har uttryckt, vilket ledde till den tredje artikeln.

I avhandlingens tredje artikel styrdes sökljuset således mot deltagarna i det kollaborativa manusskrivandet och ställde frågan: ”Vem är det som skriver?”. 

Artikeln betonar hur mycket även icke-mänskliga deltagare påverkar det kreativa manusskrivandet – till exempel musik, datorskärmar och telefoner – och hur ett skifte sker i skrivandet när man övergår från att prata om vad som ska hända i en scen i musikalen till att faktiskt skriva ner text i dokumentet. Ett viktigt resultat visade sig vara  nödvändigheten av att alla deltagare i det kollaborativa skrivandet rent visuellt har tillgång till det framväxande manuset.

Sammantaget visar avhandlingen att, om vi ser allt skrivande som relationellt, behöver vi uppdatera förståelsen av de tre nyckelbegreppen kollaborativt skrivande, skrivprocessen och kreativt skrivande.

Historiskt sett har kollaborativt skriv­ande å ena sidan förståtts som en väldigt specifik och snäv aktivitet, å andra sidan har allt skrivande uppfattats som kolla­borativt. Med min avhandling visar jag att denna antingen eller-syn inte räcker. I skolmusikalprojektet skrev eleverna ibland i stora grupper, ibland i små. Ibland, när en studerande satt med datorn i famnen och texten framför sig och de övriga deltagarna i gruppen inte såg skärmen, var skrivandet nästan individuellt. Ständigt deltog olika icke-mänskliga deltagare, som webbsidor och musik i skrivandet. Därför föreslår jag att vi ser kollaborativt skrivande som flytande, som både och. Kollaborativt skrivande är alltså inte en statisk aktivitet med beständiga uttrycksformer och deltagare, utan en process som rör sig och förändras ständigt.

Vad gäller själva skrivprocessen föreslår jag ett rhizomatiskt förhållningssätt. Begreppet rhizom är hämtat från biologin och hänvisar till rotsystemen i vissa växter, bland annat ingefäran. Den växer i oförutsägbara riktningar, utan tydlig början eller tydligt slut. Om vi närmar oss skrivprocessen med en sådan förståelse slutar vi tänka att den börjar med planering och slutar med en färdig produkt. Processen är ständigt pågående, rörlig och föränderlig.

Det tredje nyckelordet är kreativt skriv­ande. Historiskt har forskning ofta ställt produkt och process mot varandra som motpoler, men särskilt i en skolmusikalkontext blir dessa sammanflätade. Ett musikalmanus är en skriven produkt, men den är inte tänkt att läsas av den tänkta målgruppen – den ska framföras. I gymnasieelevernas skrivande av musikalmanus är målgruppen, det vill säga den framtida publiken, närvarande på ett konkret sätt under skrivprocessen. Detta så till den grad att den framtida publiken kan förstås som deltagare i själva skrivprocessen. Därför föreslår jag att produkten och processen i kreativt skrivande kan ses som sammanflätade, där de båda två påverkar varandra och det är svårt att avgöra var den ena börjar och den andra slutar.

Sammantaget visar avhandlingen att hur vi behöver bygga vidare på befintliga teorier och begreppsdefinitioner när vi pratar om skrivande, och mer specifikt kollaborativt skrivande, skrivprocessen och kreativt skrivande. 

I en skolkontext visar tidigare forskning att skrivundervisningen lätt tenderar styras mot en trestegsmodell bestående av planering–skrivande–redigering, men min avhandling visar att skrivprocessen – särskilt den kollaborativa – är betyd­ligt mer komplicerad än så. Att behålla skrivprocessens grundstenar i ryggraden, men även vara öppen för ett mer tillåtande och utforskande förhållningssätt till skriv­andet tror jag att kan tillföra relevanta perspektiv i skrivundervisningen.

Detta blir särskilt aktuellt och relevant i en tid av generativ AI där stora språkmodeller kan generera långa, sammanhängande och ofta övertygande texter och där människans bidrag i värsta fall kan reduceras till en kort uppgiftsbeskriv­ning, en prompt. Forskningens uppgift är att inte bara följa utvecklingen utan bidra med nya perspektiv och förhållningssätt, vilket jag tror att min avhandling har potential att göra. I min fortsatta forsk­ning kommer jag därför att titta närmare på kollaborativt skrivande och vad ett relationellt förhållningssätt till skrivande kan medföra för skrivundervisningen i skolan – särskilt med tanke på generativ AI som en kraftfull, icke-mänsklig aktör i skrivandet.

Mindy Svenlin, 

F.D., är forskare i svenska och litteratur med didaktisk inriktning vid Åbo Akademi i Vasa, Finland