VFU – från akademisk teori till klassrummets verklighet

Praktikperioderna kan vara både inspiration och varningsflagg, menar studenten Elin Lund Gillberg, som gör sin sista VFU på Sörgårdsskolan i Kållered utanför Göteborg. Här berättar hon om sina upplevelser och handledarens erfarenheter:

Elin Lund Gillberg (till höger) gör sin sista VFU på Sörgårdsskolan, där handledaren Margareta ”Maggan” Arlebrink följer henne på vägen mot läraryrket.

Efter fyra år på lärarutbildningen vid Göteborgs universitet närmar jag mig målet. Just nu befinner jag mig i min sista VFU-period (verksamhetsförlagd utbildning), och det är här – i mötet med eleverna och skolans vardag – som jag verkligen har börjat forma min identitet som lärare.

Den sista VFU-perioden sträcker sig över sju veckor. När jag ser tillbaka på hela min utbildning, som löper över åtta terminer under fyra år, har jag haft totalt en termin – alltså 20 veckor – av praktisk utbildning utspridd över tiden.

Min resa genom praktiken har haft en tydlig struktur. Under den första terminen gjorde jag tre veckors VFU där fokus låg på det sociala och jag mestadels skuggade min handledare. Termin tre ökade ansvaret under en fem veckor lång period då jag förväntades hålla i några undervisnings­moment.

Under termin sex var jag ute i ytterligare fem veckor och förväntades hålla i nästan all undervisning samt undervisa i mitt andra ämne, historia. 

Nu, under min sista termin, ansvarar jag för all planering, undervisning och bedömning samt för att alla delarna är förankrade i styrdokumenten. Dessutom ska jag ansvara för specialanpassningar för mina elever och undervisning i mitt andra ämne. 

Genom praktiken har jag fått en ovärderlig inblick i själva hantverket, det där som inte går att plugga sig till. På universitetet presenteras ofta en tillrättalagd bild av verkligheten – skolan i teorin. Men i verkligheten är det inte alls säkert att en lektionsplanering är möjlig att genomföra. Du har ingen aning om hur du kommer att reagera och agera i verkligheten förrän du står där med alla lärarens arbetsuppgifter att förhålla dig till. Därför är det avgörande att få den erfarenheten tidigt, redan innan man är färdig lärare, så att man kan avgöra om yrket passar en eller inte.

Den verkliga yrkeskunskapen och lärar­identiteten börjar utanför universitetets väggar, i klassrummet och lärarrummet. Där möter man vardagen: nationella prov, specialanpassningar, kopiatorer som krånglar när du har tre minuter till godo, elever som glömt skåpnyckeln, oroliga föräldrar som ringer, dataproblem och idrottsdagar som krockar med planeringen. Själva undervisningen är, har jag insett, bara en del av denna stora helhet.

För mig har det varit tufft att gå in i lärarrollen samtidigt som jag själv har flera barn hemma. Det blir en ansträngande vardag som präglas av hög ljudvolym bland eleverna – och sedan mer av samma sak hemma. 

Jag kommer från en annan yrkesarena, då jag jobbat som socionom i drygt 15 år. Jag är van att bemöta högstadieungdomar, men oftast en och en. Att ansvara för en hel klass, med olika behov och på olika kunskapsnivåer är något helt annat. Det är ett högt tempo, och begreppet ”många bollar i luften” har fått en helt ny innebörd.

Mitt behov av att kontrollera vad som ska hända har satts ur spel och jag har insett att det bara är att kapitulera. Som lärare kan du inte ha ett kontrollbehov som får dig ur balans när agendan inte kan genomföras. En tydlig grundplanering är bra, men jag vet nu att den troligen inte kommer att genomföras exakt som jag tänkt. Däremot kan du öva upp förmågan att ha kontroll i oväntade situationer, vilket ställer stora krav på stress­tålighet och flexibilitet.

Trots utmaningarna har mycket varit roligt. Jag är ganska trygg i klassrummet tack vare min tidigare arbetslivserfarenhet där jag jobbat i flera år med ungdomar med sociala problem och NPF-diagnoser. Jag trodde att det skulle vara roligt att under­visa, och det är det verkligen, samtidigt som jag själv lär mig nytt inom mina ämnen.

Min handledare Margareta Arlebrink har haft cirka 15–20 studenter tidigare. Jag har gjort alla mina VFU:er på Sörgårdsskolan och med henne som handledare, vilket är en stor fördel för kontinuiteten. Under mina första VFU-perioder tyckte jag det var bra att vi bokade in fasta tider varje vecka för att samtala om det som behövdes, både för att det fanns mycket att utveckla och för att vi inte kände varandra så väl. 

Nu under den senare delen av utbild­ningen kommer samtalen naturligt och mer spontant, precis som om vi vore kollegor. Vi behöver dock avsätta specifik tid för bedömning av elevernas uppgifter som jag ansvarat för, då det är en del av min progression.

Vi diskuterar undervisning och didaktik kontinuerligt – före, under och efter lektionerna. Maggan frågar ofta innan en lektion hur jag har tänkt och hjälper mig att styra konkret kring exempelvis tidsplanering. Efteråt pratar vi om mina didaktiska val och om det blev som det var tänkt. Jag tycker att vår handledning fungerar väldigt bra; Maggan ställer öppna frågor som uppmanar till reflektion, vilket leder till bra samtal. Hon har märkt att jag nu har mer kontroll på helheten och är mindre stressad än tidigare, då jag ibland kunde glömma bort saker hon sagt på grund av alla nya intryck.

Maggan är också tydlig med vad som krävs för att bli godkänd på VFU. Bristande ämneskunskaper är oroväckande, liksom om lektionsplaneringen är för tunn eller för omfattande så att studenten inte kan anpassa innehållet. Man måste vara tillräckligt självständig mot slutet av sin VFU och klara av att planera, genomföra och utvärdera sin undervisning. Kraven höjs naturligtvis ju närmare examen du kommer.

När vi pratat om VFU generellt har Maggan berättat hur hon sett att studenter utvecklas. Hur de med tiden lyfter blicken, blir mer bekväma och utvecklar ”ögon i nacken” så att de ser alla elever. Yngre studenter lär sig ofta över tid att de inte ska vara kompis med eleverna. För en del blir VFU:n också en väckarklocka gällande ämneskunskaper som man behöver gå hem och repetera.

Som svensklärare är ämneskunskaperna otroligt viktiga; de signalerar trygghet och är byggstenarna för att kunna inta en auktoritativ lärarroll som skapar trovärdighet. Tydligt är att svensklärare behöver vara genuint intresserade av språk och läsning även på fritiden. Maggan brukar jämföra med att det är få textillärare som aldrig ägnar sig åt sömnad privat; hon har haft studenter som inte läser romaner, vilket minskar lärarens trovärdighet. I sådana fall är det kanske bättre att välja ett annat ämne. För att jobbet ska vara roligt måste man vara vetgirig och beredd på att snabbt läsa igenom skönlitteratur som ska användas – man kan helt enkelt inte ha ett motstånd mot läsning.

Mina tips till andra studenter och till handledare inför sista praktiken är att pröva det mesta enligt devisen ”learning by doing”. Handledare bör inte begränsa  studenten, utan involvera dem i allt; det är bättre att misslyckas och lära sig än att inte få prova alls. 

Som handledare behöver du ha tillit till studentens förmåga, och som student behöver du våga prova det du känner dig osäker på. Den sista VFU-perioden i svenska är ett ypperligt tillfälle att delta vid nationella prov och öva på bedömning. Slutligen måste man som student kunna ta till sig kritik, även när den är jobbig. Handledaren är den med erfarenhet som ska leda en in i yrket. 

Om något mot förmodan inte fungerar eller känns orimligt på praktikplatsen, är det viktigt att signalera detta till universi­tetet tidigt så att en ny VFU-plats kan ordnas.

Sammanfattningsvis vill jag skicka med att VFU är en mycket viktig del av utbildningen så slarva inte bort den. 

Elin Lund Gillberg, svensklärarstudent  på Göteborgs universitet