Vägen in i svenskläraryrket: Då blir jag varm i hjärtat

Maria Wallmo, 52, tidigare kommunika­tionsstrateg, nu Nösnäsgymnasiet i Stenungsund.

Svenskäraren publicerar här fyra intervjuer på rad om olika lärares väg in i svenskläraryrket. Här är den fjärde och sista artikeln i intervjuserien:

Maria Wallmo lämnade kommunikationsyrket och blev svensklärare.

Maria Wallmo arbetade som kommunikationsstrateg i 20 år. Sedan tog lusten slut.

– Det hände saker i mitt liv som gjorde att mitt gamla yrke kändes ganska meningslöst, berättar hon.

Hon jobbade som kommunikationsstöd åt verksamhetsledningar i offentlig förvaltning; en kommun, ett sjukhus och på Kustbevak­ningen. Ibland handlade det om att vara presskontakt, eller stötta staberna strategiskt eller med kriskommunikation, eller intern kommunikation.

– Det yrket slet mycket. Det går fort i den branschen, man har oftast få kollegor och många som sliter i en, det är ganska ensamt.

2018 hoppade hon av ”hela karusellen”.

– Jag visste att jag måste sluta men viss­te inte vad jag ville göra, så jag testade mig fram som lärarvikarie på mellan- och högstadiet. Och upptäckte att jag gillade ­att undervisa.

Så Maria Wallmo läste in 60 poäng svenska på distans på Linnéuniversitetet samtidigt som hon vikarierade. I juni 2022 började KPU-studierna på Uppsala universitet och i augusti året efter var hon klar. Då hade hon också precis börjat jobba som svensklärare på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund.

– Så det var lite stressigt där ett tag, säger hon.

Maria Wallmo är kvar som svensklärare på Nösnäsgymnasiet och stortrivs.

– Jag är jättenöjd. Och stolt över att jag vågade hoppa av ett yrke i vuxen ålder och göra något jag brinner för. Det är utmanande men väldigt roligt.

Hon är inte mycket för att ångra saker, säger hon.

– Men jag önskar att jag kommit till insikt lite tidigare. Det tog nog 5–10 år att processa innan jag gjorde slag i saken.

Antalet arbetstimmar som gymnasielärare ser hon inte som ett problem. I hennes förra yrke var det värre.

– Jag är van att jobba mycket. Tidigare var min arbetstid aldrig bara min. Jag hade förtroendearbetstid och i perioder kunde det bli hur mycket som helst, särskilt som jag var en del av ledningsfunktionerna. Jobbet kunde ringa på helger och kvällar. Nu känner jag en stor frihet att kan bestämma mycket mer över min arbetstid. Som gymnasielärare har man inte heller så mycket vårdnadshavarkontakter, vilket äter upp mycket tid om man arbetar på högstadiet.

Den enda försämring hon upplever är löneläget.

– Men det är absolut värt det. Det är roligt att byta yrke och få utvecklas som människa.

Vad är roligast med att vara svensk­lärare?

– Interaktionen med eleverna och att få följa deras utveckling. Och så tycker jag att det är fantastiskt roligt att planera – även om det inte alltid blir som man tänkt sig. Men jag lär mig lika mycket som förhoppningsvis eleverna gör. Och när jag ser hur elever får aha-upplevelser och polletter trillar ner – då blir jag alldeles varm i hjärtat. Då har vårt arbete gett resultat.

Det är inte så länge sedan du började i yrket. Hur kan skolor underlätta introduktionen för nya lärare?

– Ett väldigt bra stöd är att ha en mentor det första året. Jag hade en kollega som jobbat sju år och det var ovärderligt att ha någon att bolla bedömningar med och få tips om olika saker av. Man ska ha rätt till det, men jag har förstått att det inte är så på alla ställen.

– Och jag vill också säga till alla som är nya – var snäll mot dig själv. Det räcker att göra så gott man kan. Speciellt under det första tuffaste läraråret.