Annika Hillbom: Kreativt skrivande ökar motivationen
Många elever upplever kreativt skrivande som lustfyllt, skriver Annika Hillbom, lektor i svenska som undervisar i kreativt skrivande på Södertörns högskola. Men glöm inte den egna påfyllnaden i ämnet, uppmanar hon svensklärarna.
"Jag hade velat ha mer kreativt skrivande”, ”Det vore roligt om vi fick skriva dikter ibland” och ”Mer kreativt och mindre vetenskapligt och duktigt. Svenskan är för rätt, det är tråkigt”.
Så säger några elever om kreativt skrivande i en pågående forskningsstudie som jag och Peter Andersson Lilja vid Högskolan Dalarna just nu genomför. I studien undersöker vi elever på studieförberedande programs värdering av och tankar om ämnesinnehållet i svenska på gymnasiet. Utgångspunkten är motivationsteori (Ryan & Deci 2000), det vill säga att om vi upplever något som intressant, användbart och lagom utmanande lär vi oss mer.
Eleverna uppfattar kreativt skrivande som lustfyllt, men en del tycker att det är svårt att skriva noveller och dikter. Området får i vår studie ganska låga poäng gällande användbarhet, där sådant som skrivregler, muntliga presentationer och vetenskapligt skrivande generellt skattas högre. Jag vågar dock påstå att kreativt skrivande sällan lämnar elever oberörda. Vissa älskar det, vissa hatar det. Att öva på att skriva jobbansökningar och CV ses som nyttigare kunskap av de flesta elever, men gör nog få av dem exalterade.
Jag har själv undervisat i kreativt skrivande i många omgångar. Först som gymnasielärare i slutet av nittiotalet, på de valbara kurserna Unga poeters sällskap och Unga författares sällskap. Här fick jag se tystlåtna och försynta tjejer blomma ut i sina texter. Varje gång jag bad dem diskutera i gruppen blev det ganska tyst, men i sina texter hade de en tydlig röst. Det blev texter som berörde, utmanade och roade. Jag minns särskilt när jag bad dem skriva en humoristisk kortberättelse om en dag på sin skola. Plötsligt spred sig diskreta leenden och jag insåg för sent att oj, nu får jag läsa om mina kolleger och kanske även om mig själv. Det fick jag också; små träffsäkra iakttagelser av våra egenheter, gjorda med värme. Kreativt skrivande kan alltså även användas för en lättsam men viktig bearbetning av våra vardagsliv som människor.
Som lektor på universitet och högskola har jag fått möjligheten att utforma egna kurser i kreativt skrivande och medverka i existerande kurser. En kvällskurs i kreativt skrivande vid Uppsala universitet samlade deltagare som studenter från andra utbildningar, journalister och andra yrkesverksamma och pensionärer. De möttes över åldrar och skilda livserfarenheter. Att läsa varandras texter och ge respons var en viktig del. Kurserna avslutades med textuppläsning inför publik. För många var det ett steg som bidrog till personligt växande – att inför åhörare våga ge röst åt något så personligt som en egen, unik text.
Första gången jag höll seminarium i kreativt skrivande vid Södertörns högskola efter många år med mestadels nyttoinriktad undervisning fick jag en nytändning som lärare. Det blev lustfyllt att undervisa och roligt att läsa studenternas texter. I stället för 25–30 referat av samma artikel satt jag med 25–30 unika texter om vitt skilda ämnen som var roliga att läsa. Personligen känner jag att undervisning i kreativt skrivande ger mig arbetsglädje.
Som språkforskare utgår jag bland annat från konceptuell metaforteori (Lakoff & Johnson 1980). En konceptuell metafor innebär ett begreppsligt samband mellan en konkret källdomän, som en resa, och en abstrakt måldomän, som kärlek. Utifrån det sambandet genereras sedan olika metaforiska uttryck, som kärlek är en resa och de hade kommit till ett vägskäl i sin relation. I skönlitteratur kan detta ofta kopplas till tekniken Show, don’t tell, som i korthet innebär att det gör ett större intryck på läsaren att visa något än att säga det rent ut. I olika artiklar (Hillbom 2015, Hillbom & Shimotori 2025) har jag analyserat hur konceptuella metaforer, eller egentligen metonymer, används för att uttrycka olika känslor i skönlitteratur. Det handlar om uttryck som att någon rodnar, skrattar, gråter och skakar. Att uttrycka sig så skapar mer inlevelse än att säga att någon blir generad, glad, ledsen eller rädd. Det finns också många sätt att laborera med formuleringarna: hans ansikte fick den färg som brukar förknippas med julen skriver Torbjörn Flygt i Underdog (2001).
Just nu analyserar jag korta scener som mina studenter har skrivit, om en karaktär som blir rädd. Jag kan se att perspektivet påverkar valet av metonymer, som i hon bleknade (utifrån-perspektiv) och jag kunde inte stå upp (inifrån-perspektiv) och att vissa väljer korta, bokstavliga formuleringar (Min kropp skakade) och andra mer kreativa (Hela min kropp känns som en skallra, munnen som en trumpinne mot mina cymbaltänder). Förutom att bidra till forskning kan sådana korta skrivövningar, där alla utgår från en gemensam uppgifts- instruktion (Mördaren Peter öppnar en dörr och upptäcker Anna som han letar efter och vill döda. Beskriv scenen och förmedla till läsaren att Anna blir mycket rädd) ligga till grund för gemensam diskussion av berättartekniska drag och olika språkliga formuleringar. Hur valde jag att uttrycka karaktärens rädsla i min text och hur gjorde min klasskamrat? Vilka möjligheter finns och vilken effekt får de i min text?
Hur gör man då med elever som inte gillar kreativt skrivande? Ett sätt kan vara att börja med små korta skrivövningar snarare än att skriva en hel novell. Man kan låta eleverna leta upp en valfri miljö på skolan och be dem beskriva den med hjälp av olika verktyg. Hur ser miljön ut och vad händer i miljön? Finns det några detaljer som sticker ut eller sinnesintryck som den som betraktar den får – lukter, ljud, känselintryck? Man kan visa foton av några olika personer och be eleverna välja ett och beskriva karaktären (några utmärkande drag i utseendet, hur karaktären rör sig/pratar, karaktärens yrke eller intressen, vad karaktären brukar äta till frukost, något som karaktären drömmer om eller är rädd för, en hemlighet som karaktären har). Man kan visa foton av två personer och ge en kort situation (Karaktärerna stöter ihop på mataffären. Någon typ av konflikt sker. Vad säger de till varandra?) och be eleverna att i par skriva en dialog mellan personerna, som de kan få läsa upp för klasskamraterna.
Man kan gå igenom och visa exempel på hur en berättelse kan börja och sedan låta eleverna skriva olika typer av inledningar, såsom att börja mitt i handlingen, börja med ett påstående, en fråga eller en replik, eller att börja med en miljö- eller karaktärsbeskrivning. Man kan också låta eleverna analysera sina egna kreativa texter med hjälp av AI och ta stöd av AI för att experimentera med det egna skrivandet. Innehåller min text några liknelser och metaforer? Hur blir texten om jag byter tempus? Om jag ändrar berättarperspektiv från tredje person till första? Att genom kreativt skrivande lära sig mer om hur texter är uppbyggda är också något som kan öka iakttagelseförmågan vid egen läsning av skönlitteratur. Hur har författaren byggt upp texten? Hur gestaltas olika saker språkligt och stilistiskt?
Det allra viktigaste är dock att avdramatisera och försöka skapa en god stämning. ”Nu ska vi testa att vara kreativa, man får skriva vad man vill och det behöver inte bli bra. Om man vill får man visa sin text för klasskamrater som kan ge respons utifrån olika frågor som ni får av mig. Och jag som lärare är nyfiken på vad ni skriver och vill gärna läsa era texter!”
Som lärare ska man inte glömma den egna påfyllnaden. Inom kreativt skrivande kan det handla om egen läsning, men det kan också vara workshops med kolleger. Svensklärare kan turas om att leda sådana och ge varandra skrivuppgifter. Någon gång kan man testa att skriva dikter i olika versmått, någon annan gång kan man testa korta skrivövningar som de som beskrivs ovan. Sådant kan bidra till att öka det egna engagemanget samtidigt som det skapar en förståelse för hur olika skrivövningar kan upplevas av elever.
En del av det kreativa skrivandet är bedömning. (Se även Alexander Brauer s. 22–25; red. anm.) Det kan kännas fel att sätta ett betyg på en djupt personlig text. Ett sätt att hantera detta är att skilja på det intryck texten gör på mig som läsare och på hur texten rent formellt svarar mot olika bedömningskriterier. Innehållet kan beröra eller underhålla och vissa formuleringar kan vara effektfulla, men den röda tråden och balansen i texten kanske brister. På så sätt kan det vara möjligt att både uppmuntra och göra rättvisande bedömningar av kreativa texter. Och kortare skrivövningar behöver ju inte alltid betygsättas.
Har då elever som anser att kreativt skrivande är roligt men ganska onödigt rätt? En fråga som ställdes i min tidigare studie (Bergström 2007) till universitetslärare, som forskade i svenska språket, var vad som från början hade väckt deras intresse för svenskan. Det blev tydligt att ett personligt och lustfyllt förhållningssätt till språk och språkanvändning, liksom uppmuntran av lärare och föräldrar, haft stor betydelse för att tidigt skapa och sedan upprätthålla ett intresse som så småningom fått dem att ägna sitt hela yrkesliv åt svenska språket. Att ha roligt på svensklektionerna är inte en lyx utan en nödvändighet och ett sätt att öka motivationen för lärande och personlig utveckling. Ur det perspektivet behöver alla vi som undervisar i svenska ta vara på de mer lustfyllda delarna av ämnet, såsom det kreativa skrivandet.
Annika Hillbom lektor i svenska på Södertörns högskola och lärare i kreativt skrivande